Christian Sundby, 78, är den privatperson i Kristinehamn som äger mest skog. 2 327 hektar är den totala markytan, varav 1 889 hektar är produktiv skogsmark. Tillsammans med sitt enda barn, vuxne sonen Johan Sundby, driver han och förvaltar markerna som hans far köpte en gång i tiden.
– Vi försöker ta hänsyn, säger han.
Krontorps gård ligger strax norr om Bäckhammars bruk. En gång i tiden var gården ortens centrum och Christian gick som liten pojke den korta vägen genom skogen till skolan några hundra meter bort.
Från 26:an går en rak grusväg genom åkrar och hagar som pryds av gula maskrosor, en väg som kantas av en lång allé av ekar, upp mot den K-märkta huvudbyggnaden. Det är där som Christian bor med sin fru. Paret har mycket utrymme då de delar på 800 kvadratmeter. I den södra flygen bor sonen Johan Sundby, 35, tillsammans med sin fru och deras två barn. När han var liten var skolan inte längre ett stenkast bort, utan flyttad till Bäckhammar.
– Det var bara två kilometer så jag cyklade dit på grusvägen, säger han.
Krontorps gård har anor ända till 1500-talet. Det började med järnverksamhet under 1600-talet och övergick 1871 till cellulosatillverkning. När Christians pappa köpte gården 1936 så var gården med tillhörande mark frånskild från Bäckhammars bruk sedan ett antal år. Majoriteten av marken är kvar sedan dess, men en del är köpt senare också.
Då var det skogshuggare som jobbade i skogen. Mestadels finländare, enligt Christian. De arbetade motorsåg och hästar. Gården ägde de flesta arbetshästarna själva.
– Innan de sista hästarna försvann så hade vi fem ekipage som lunnade i skogen. Fem lunneekipage producerade lika mycket som en skotare, säger Christian.
En lunnare bestod av en häst med släde i två delar där ”bocken” var den främre delen och ”geten” den bakre delen. Bocken som var längst fram användes bara när man transporterade ut timret till vägen. Man använde båda delarna för massaveden.
Runt 1969 var det en rejäl storm och träden föll som furor. Då var efterfrågan på virke inte så stor så massaveden kunde ligga ute vid vägarna i två, tre år innan de blev hämtade.
– Det var 20 000 kubikmeter som låg längs vägarna, säger han.
1970 dog Christians pappa och han blev som 25-åring ägare till gården.
– Han dog ungefär när stormen drog över. Men jag hade en duktig skogsförman som hade jobbat här i fem, sex år så jag kunde luta mig lite mot honom, säger Christian.
I början av 70-talet tog maskinerna över. Vissa av huggarna var kvar på gården men flesta skogshuggarna fick söka sig till andra jobb. Många gick till bruket i Bäckhammar.
– De var duktiga så det var nog inte svårt att få jobb, konstaterar Christian.
Numer sker den mesta avverkningen på entreprenad. Krontorps gård har en traktor med huggarkärra så de kan köra ut virke om något träd blåser ner, men inte mer än så.
– Det som ska avverkas upphandlas och fälls av köparens entreprenör, säger Johan Sundby.
Han är utbildad jägmästare och flyttade för tre år sedan från Stockholm och hem till barndomshemmet.
– Jag utbildade mig i Umeå och jobbade sen i Uppsala och Stockholm. Men jag blev trött på storstadslivet efter ett tag. Pappa började ju bli lite äldre och jag kände att jag behöver börja sätta mig in i verksamheten innan han blir för gammal.
Deras kontor är i norra flygeln. Kommer man in genom dörren så är Johans kontor till höger och Christians till vänster. På väggarna hänger fotografier och bokhyllorna är fyllda med pärmar, papper och pappersrullar.
Nu lever både far och son på att förvalta skogsbruket. Omsättningen varierar och det är svårt att säga exakt vad skogen ger för avkastning eftersom det varierar på stammarnas tjocklek och kvalité.
– Medelinkomsten kan variera men vi försöker hålla en jämn avverkning då vi avverkar ungefär 20 hektar per år. Sen har virkespriserna stigit mycket senaste åren. Avkastningen och omsättningen har ökat lite men sen så har priserna ökat för plantering och för att driva maskinerna, säger Johan.
2022 var driftbolagets omsättning i runda tal 6,5 miljoner, varav cirka femtio procent kommer från skogsbruket. De samlade tillgångarna är strax över fem miljoner. Timmer är det som ger mest betalt och vid en slutavverkning kan det vara ungefär 70 procent timmer och 30 procent massaved.
Skogsbruket som vi känner idag är i förändring. Det pågår nu diskussioner kring kalhyggenas vara eller inte vara. Christian berättar att den första skogsbruksplanen skrevs 1884 och då pratades det mycket om kontinuitetsskog och trakthuggning, vilket är kalytor. Det var uppdelat på hälften. Kontinuitetsskog är att man bara tar de grövsta träden och lämnar kvar resten.
Sedan dess har skogsbruksplanen ändrats och på Krontorps gård är kalhyggena det som står för majoriteten av avverkningarna.
– Vi försöker ta hänsyn, säger Christian.
Förut så lämnade man sällan kvar träd vid avverkningsområdena.
– Vi var väl lite för effektiva, konstaterar Christian.
– Den stora diskussionen är om man ska fortsätta med kalavverkningar och hur stora de här kalytorna ska vara eller om man ska ha kontinuitetsskogsbruk, att man plockar de grövsta och kommer tillbaka med lite längre intervall, säger Johan.
Nu lämnar de kvar de äldsta träden och gör högstubbar. Det är viktigt för att främja olika arter som har nytta av träden. Johan berättar också att de har en egen skogsbruksplan.
– Man behöver inte ha det, men det är budgeten och planen för skogen, säger Johan och visar en del av deras skogsbruksplan.
Den är indelad i olika färgade fält utefter åldern på skogen. Det som är grått är slutavverkningsmoget, grönt är det som ska gallras och det blåa är det som ska röjas. Det rosa är det som är slutavverkat och nyplanterat.
Några områden är streckande och visar på att det ska skötas naturvårdande.
– Av alla 1 900 hektaren så är inte allt produktionsinriktat, så det finns vissa områden som är avsatta att bevara eller skapa naturvärden. Det är på frivillig basis, säger Johan.
Efter torkan 2018 så drabbades många skogsägare av granbarkborre. Under perioder från 70-talet så har Krontorp också blivit drabbade. Men i nutid har de ändå varit relativt förskonande.
– Jag skulle inte säga att vi har varit hårt drabbade, men det finns bestånd som vi varit tvungna att ta ner, säger Christian.
Hur mycket har ni behövt ta ner nu på grund av granbarkborre?
– Vi har inte behövt ta ner mer än vad vi skulle ha gjort i vanliga fall. Det handlar mer om att vi har fokuserat på de bestånd där det funnits lite angrepp av granbarkborre. Vi har bara stuvat om planen lite. Om man hör hur det är på andra ställen så har vi inga större bekymmer, säger Johan.
Har ni någon teori varför ni klarat er hyfsat?
– Vi har inte haft så mycket yngelmateral för dem, liggande färsk ved som de kan angripa och fortplanta sig i. Sen har vi kanske lite fuktigare marker, säger Johan.
– Så de blir inte stressade av torkan, säger Christian.
– När torkan har varit så har träden haft lite bättre motståndskraft än där det är torrare, mer bergiga marker, säger Johan.
De blev förskonande från skogsbränder 2018. Nu har de testat ett experiment, nämligen att plantera björkträd för att minska risken att bränder sprids snabbt.
Det har byggts en vindkraftspark på Krontorp och på några angränsade grannfastigheter. Det byggdes en transformatorstation vid en kraftledning för att koppla in vindkraftverken på elnätet. De högg då gator för att gräva ner elkablar.
– Då provade vi att plantera björkar längs de här vägarna för det kom en diskussion efter alla de här bränderna att det är just mellan granarna som en skogsbrand sprider sig väldigt fort så med en lövridå längs vägarna så ska elden hindras från att spridas i samma omfattning, säger Johan.
– I teorin är det ju bra, säger Christian.
– Det är en fråga inom skogsbruket att det odlas så mycket gran. Då får vi också lite mer lövinslag i skogen. Det är ju fint att se och så kan det fylla en funktion, säger Johan.
I skogen bakom huset finns ett område där Johan och Christian utför ett test med kontinuitetsavverkning. Där är några av granarna angripna av granbarkborre men varken far eller son vill ta ner alla träden och göra kalhygge inpå trädgården, så då har de tagit ner några stammar bara. Och planterat bokplantor istället.
– Det är en diskussion vi ofta har, för jag vill gärna prova att plantera olika lövträd och pappa är mer inne på gran och tall, säger Johan och ler varpå Christian nickar instämmande.
Christian ser sig om i skogen. Den har han använt sig av till mycket genom livet, både som levebröd och nöje.
– Det är fridsamt att vara i skogen, säger han.