Den gamla damen kom med snubblande gång mot mig.
Snubblandet berodde delvis på hög ålder och delvis på den klädsel hon bar.
Damkläder är inte min bästa gren, men en grov gissning daterar utstyrseln till någon gång före första världskriget.
Mina båda fastrar – faster Hanna, som bodde hela sitt liv i släktgården i Kristinehamn – och faster Ester som bodde i Stockholm, men alltid kom hit till sommaren, julen, när någon släkting fyllde år eller något annat skulle firas.
Nu var det sommar och midsommar lurade runt hörnet och till den numera ganska stillsamma festligheten var Karin Dischler inbjuden.
Släktens sommarstuga var tveklöst en lämplig plats.
På den tiden ägde visserligen alla i släkten stugan gemensamt, men i praktiken var det de båda systrarna som styrde och ställde sommartid. Min far fick styra och ställa övrig tid särskilt om det innebar att något behövde repareras eller bättras på huset.
På midsommaraftonen bänkade sig således Karin Dischler i stugan.
Hur mina fastrar blivit bekanta med henne vet jag inte, för särskilt konstintresserade var de inte, men goda vänner var de uppenbarligen.
När Karin talade underströk hon det hon sa med små utrop eller genom att slå ihop händerna, vilket hon gjorde åtskilliga gånger under aftonen.
Ofta hörde jag henne säga ”Carls ateljé” som då fortfarande fanns kvar i gamla blindskolans hus på Tegelslagaregatan och som syns på sidan 12 i NKP 230403.
Detta tilldrog sig på 1950-talet och Karin hade väl då varit änka ganska kort tid och en ensam änka hade knappast möjlighet att köpa nya festkläder.
Carl Dischler var en duktig fotograf och konstnär och så länge han levde gick det väl någorlunda skapligt.
Hans tavlor hänger lite varstans på till exempel Norrgården och i många privathem i Kristinehamn. I synnerhet hans vintermotiv håller hög klass.
På den tiden fanns det som regel snö på vintern och översnöade stugor var inte allt för svåra att upptäcka.
Att bo i den gamla blindskolan var kanske inte alltid så trivsamt.
Det var trångt och mörkt att röra sig längs Lötälven och särskilt i riktning från brandstationen och passera alla de små byggnader längs älven och ända fram till Musmagasinet.
Flera gånger hörde jag Karin Dischler tala om ”Knivskärargränd”.
När hon avled fanns det inte ens pengar till dödsannonsen.
Barbro Larsson – veteran på NKP:s redaktion – gick då till chefredaktör Gunnar Grundel och undrade om tidningen möjligen kunde stå för annonskostnaden.
Det kunde den.
Björn Löss Nyström