En allergireaktion i februari höll så när på att bli slutet för hästen Banjo, en häst som Josefin Andersson haft med sig från ungdomsåren och in i karriären som vuxen ryttare.
Josefin Andersson, 26 år, har haft det 18-åriga quarter-stoet Banjo sedan 2011. Hon tävlade och kom med i ungdomslandslaget. Hon berättar att många byter häst när de går från ungdomsklassen till att tävla som vuxen amatör.
Men alla ridsporter vill samma sak, att ha en samarbetsvillig häst.
Det har inte hon gjort, hon och Banjo har hållit ihop hela vägen.
– Det hade inte jag mage till. Hon är som en familjemedlem, säger hon.
De två har tävlat och tränat tillsammans i många år. Hon berättar att Banjo nu är lika gammal som Peder Fredricsons berömda häst All in.
Det var i februari som Banjo drabbades av en svår allergireaktion som höll på att kosta henne livet. Josefin klappar om kompisen och visar på lite fläckar som är spår efter hur hästen sprack upp.
– Jag är så tacksam mot Veterinärhälsan i Nybble och Husaby Hästklinik. De hjälpte mig dygnet runt när Banjo fick den allvarliga allergiska reaktionen, säger hon.
Westernridning skiljer sig en del från klassisk ridning. Här ser sadeln annorlunda ut, man rider mer genom att guida hästen med fötter och vikten. Tyglarna håller man bara i en hand.
Det finns flera olika klasser, allt från att fösa boskap till uppvisningar av olika slag, där ryttaren antingen sitter på hästen eller är på marken.
Själv fastnade hon för western för deras sätt att handskas med hästarna.
– Men alla ridsporter vill samma sak, att ha en samarbetsvillig häst, säger hon.
Hon har halkat in på bland annat grenen showmanship men Josefin har testat lite olika saker. Det har gjort att hon har en allsidig häst och att de två har kommit närmare varandra.
– Men det är svårt att vara bra på mycket, skrattar hon.
I USA är westernridning stort och det finns en hel del pengar i sporten. Så ser det inte ut i Sverige.
Trots att Josefin samlat tillräckligt med poäng för att kvalificera sig till VM som hålls varje år i Oklahoma kommer hon inte åka dit med Banjo. Det blir helt enkelt för dyrt att flyga dit med häst.
Att leasa en häst där är också en möjlighet men även det är dyrt. Hon drömmer om att kunna åka dit och titta i alla fall.
En annan dröm, som ligger lite närmare, är att få möjlighet att vara med på EM som avgörs i Tyskland. Målet är just nu att fortsätta att tävla runt om i Sverige tillsammans med Banjo.
Intresset för ridsport väcktes av en slump. Josefin är förvisso uppväxt på landet, men inte på en gård med djur utan ett vanligt hus med en vanlig trädgård.
Det var ponnyridning i centrum som blev vägen in och via ridskola kom intresset att bli något mer.
Bägge föräldrarna var ganska hästrädda, något som slipats bort med åren. Hon beskriver tacksamhet gentemot hela familjen som ställer upp för henne och Banjo i vått och torrt.
– Ridning är min passion, det är att vara ett vara ett med hästen. Man kan drömma och sätta upp mål. Banjo är en familjemedlem, säger hon.
Tacksamheten sträcker sig även till de som hon har Banjo hos och hennes sambo som förstår att hon behöver utveckla sin ridning. Att bandet till Banjo är speciellt.
– Jag litar hundra procent på henne och hon på mig.
Till vardags jobbar hon inom kundservice på Region Värmland. Där är hon också är HLR-ombud, det vill säga ansvarig för att alla har koll på hjärt- och lungräddning på jobbet.
– Jag gillar att utvecklas hela tiden, säger hon.
Som amatör får hon inte tjäna pengar på sin sport, drömmen är att en dag kunna tävla i klassen ”open” där man även kan arbeta som coach.
– Man vill ju dit, säger hon och tittar ut mot hagen där Banjo plötsligt far fram i full galopp bara för att det är gôtt att springa lite ibland.
Josefin förklarar att man aldrig är bättre än sin senaste tävling. I hennes fall är det klubbmästerskapet förra helgen där hon blev klubbmästare i både grenarna showmanship och pleasure. Hon tog även hem fjärdeplatsen i horsemanship.
Klubben som hon tävlar i är Sun City Westernriders.