– Man får inte fuska med Värmlandskorv, underströk Lena Sewall, när hon framträdde inför nära 70 åhörare vid Humanistiska föreningens senaste möte i Broängskyrkans storstuga.
– Det ska vara kött – gärna från älg – rå potatis, lök, salt och peppar. Då blir det Värmlandskorv.
Kokt potatis får inte förekomma, inte heller potatismjöl och det som blandas i ska bearbetas fort.
Två värmländska kulturprofiler skulle enligt förhandsannonseringen framträda under aftonen.
Lena Sewall har under hela sitt liv varit mycket intresserad av mat och har därför skrivit flera böcker och mängder av tidningsartiklar med matrecept och annat som har med mat att göra och Gunvor Nyman – en annan värmländsk kulturprofil – är i samma bransch.
Mesta delen av tiden under kvällen fungerade Gunvor som utfrågare, medan Lena fick tillfälle att svara på hennes frågor och utveckla vidare vad hon gjort i livet.
– I ungdomen bodde jag ett år i USA och därefter fick jag ett sommarvikariat på Arvika Nyheter. Där började jag skriva artiklar om mat. Det var på sätt och vis en familjetradition eftersom min mamma samlade kokböcker.
– Under en period skrev jag massor med recept i tidningen – ja det kunde bli ett nytt recept varje dag!
Lena berättade också att hon är intresserad av fåglar, men även av konst. Det två grenarna kan mötas ibland, exempelvis runt Skagen eller i en barnbok som handlar om Rackenkonst.
– Det myckna skrivandet har lett till att jag ibland drömmer om att vara en ny Selma Lagerlöf.
Faktum är att mycket av Lena Sewalls skrivande har hon gjort alldeles gratis för att hjälpa till exempel kockarnas förening eller liknande.
Ett liv fyllt av mat, konst och kultur och med många goda vänner – sämre kunde man säkert leva.
Det är alltid berikande att få lyssna till människor som är engagerade och idérika och publiken verkade hänga med i framställningen och visa sin uppskattning.
Kvällens myckna talande om mat ledde säkert till att en och annan lämnade mötet hungrig och som kanske botade det genom intagande av Värmlandskorv.
Det missunnar vi ingen – men då ska korven naturligtvis vara rätt tillagad!
Björn Löss Nyström
Aktiva seniorer
Rubriken på aprilmötets föredrag i Aktiva Seniorer var Ellen Key och föreläsare Louise Lindblom, fil. mag. i historia, lärare och författare av boken Ellen Key & Selma Lagerlöf. Breven.
Det är hennes tredje bok i sakprosa sedan debuten med Besvärliga Flickor och nummer två Mamsell Henrika. Den först nämnda är en genomgång av dokument om flickor omhändertagna på barnhem i Göteborg under första halvseklet av 1900-talet. Den andra boken är en biografi över en kvinnosakskvinna vid namn Henrika Widmark.
Ellen Key (1849-1926), dotter till riksdagsmannen och godsägaren Emil Key och hans fru grevinnan Sofia Posse, växte upp på godset Sundsholm utanför Västervik. Ellen fick undervisning av guvernanter och hennes intresse för bildning gjorde, att hon i stort sett skaffade sig kunskaper autodidakt. I hemmet fanns riklig tillgång till litteratur. Uppfostran på godset kan beskrivas som sträng och som exempel gavs, att måltiderna skulle intas stående.
Vid mognare ålder blev hon sin fars sekreterare och talskrivare och fick följa honom på resor runt om i Europa. Ellen lärde sig fem språk. Hon fungerade som värdinna i faderns våning i Stockholm under vinterhalvåret och hans riksdagsperiod med många möten med den tidens ledande politiker och kulturpersonligheter. I sin hembygd bedrev hon söndagsskola för traktens barn.
Efter faderns konkurs försörjde sig Ellen Key på 1870-talet som lärarinna på Anna Whitlocks Samskola. Hon anlitades som föreläsare framför allt i historia och litteratur. Hon engagerade sig alltmer i kvinnosaks-, yttrande- och pressfrihetsfrågor. Hennes mest spridda verk ”Barnets Århundrande”, utgiven på över tjugo språk, gjorde henne internationellt känd. Verket blev kanske, enligt föredragshållaren, mer uppskattat utomlands. Sverige var kanske inte riktigt moget för hennes idéer vid den tiden.
Ellen Key förblev ogift. Hon tog emellertid till sig ett fosterbarn, en pojke från Gotland, vilken hon placerade i ett familjehem och såg till att han fick försörjning och utbildning. Hon umgicks med den tidens kulturpersonligheter, exempelvis prins Eugen, von Heidenstam och Victor Rydberg. Hon var ordförande i Nya Idun i tretton år fram till år 1900. Det var ett sällskap instiftat av en viss Calla Curman för kvinnor med litterära, intellektuella och vetenskapliga intressen.
I början av 1900-talet kom Ellen Key och Selma Lagerlöf i kontakt med varandra och en livlig korrespondens dem emellan utvecklades. De möttes inte personligen så ofta men bägge blev ständiga medlemmar i det litterära sällskapet De Nio, där deras vägar korsades. Upphovskvinnan till den sammanslutningen hette Lotten von Kraemer.
Efter ett liv med mycket resande var det dags för Ellen att skaffa sig en lugnare tillvaro och 1912 stod hennes sista hem Strand klart vid foten av Omberg på Vätterns östra strand. Här bodde hon till sin död 1926. Till sin hjälp hade hon en hushållerska, Malin Blomsterberg. En stiftelse driver nu Strand som ett museum. Louise Lindblom berättade att hon 2017 bott en tid i huset. I början efter Ellens bortgång inriktades verksamheten till att erbjuda arbetande kvinnor en avkopplande semestervistelse.
Lindblom lyckönskade avslutningsvis Aktiva Seniorer till det planerade valet av utflyktsmål i början av juni.
Efter en frågestund avtackades Louise Lindblom för det intressanta föredraget med en gåva av Seniorernas ordförande Hans Kindroth samt åhörarnas tacksamma applåder.
Karl Wickström