Publikmötet berörde – ville tillbaka till Kristinehamn: ”Något i deras ögon”

För ett år sedan ställde Ingbritt Wikström Svensson ut sina tavlor på Galleri Vågen. Mötet med publiken blev en sådan positiv upplevelse att hon bestämde sig för att snabbt återvända.

Bakom Det är i ögonen, titeln på hennes nya utställning som hade vernissage under tisdagen, döljer sig just detta faktum.

– Det var något som hände i besökarnas möte med mina tavlor, det var något i deras ögon. En kvinna som kom hit berättade hela sin livshistoria för mig medan vi gick runt och tittade på tavlorna. Jag kände att jag ville tillbaka hit, säger hon.

I vintras var Ingbritt Wikström Svensson även den som fick bidra med ett motiv till Lions jultjugofemma.

– Det var verkligen en ära! utbrister hon.

Hon jobbade tidigare som specialpedagog inom förskolan i Kristinehamns kommun men slutade för några sedan och har sedan dess haft gott om både tid och lust att måla.

Skapandet har alltid varit Ingbritts andraspråk

– Jag har alltid målat. Som barn var jag ofta tyst. Jag uttryckte mig genom att måla och skriva. Ibland har man saker som man vill uttrycka på annat sätt än med ord.

Idag bor hon omväxlande i Karlstad och i stugan i Björneborg. Men det är vid Vismens strand som inspirationen kommer.

– I Karlstad målar jag nästan aldrig, men det är när jag kommer till Björneborg, till lugnet och naturen, skogen och vinden som det blir innerligt. Alla motiv kommer inifrån. Det blir mycket sagor och väsen, säger hon.

Utställningen Det är i ögonen på Galleri Vågen öppnade under tisdagen och kommer att finnas till beskådan fram till och med den 20 maj. Utställningen består av 60 tavlor, främst akrylmålningar. I slutet av maj hastar Ingbritt Wikström Svensson raskt vidare till nästa utställning, den gången på Gjuteriet i Karlstad.

Några tavlor är till salu, men inte alla. Ingbritt berättar att när hon började ställa ut sina tavlor för ett par år sedan så var hon inte beredd att släppa taget om sina målningar och blev förvånad när folk ville köpa. Hon säger att hon idag har släppt tanken på att det skulle handla om egoism, att vilja ha motiven för sig själv – och insett att det snarare handlar om en slags konstnärlig adoption. Tavlorna får nya, kärleksfulla hem.

– Ja, så är det. Det är bra att veta vart tavlorna tar vägen. Men när jag ibland hör hur folk talar om mina tavlor så förstår jag att det är rätt, skrattar hon.