Trygghet och säkerhet har aldrig varit såpass mycket i fokus under en valrörelse som under den senaste. Med rätta efter åratal där satsningar som bygger på att lösa socio-ekonomiska ojämlikheter presenterats som lösningar – där den eviga fritidsgården har varit den heliga graal. Men grundproblemet är inte brist på pengar utan brist på moral, slår Per-Olof Wikström, professor i kriminologi, fast i en ny rapport ”När brott blir ett acceptabelt handlingsalternativ”.
Redan i mitten av 90-talet föreslog Wikström konkreta åtgärder för att samhället inte skulle förlora kontrollen över det som idag beskrivs som “särskilt utsatta områden”. År 2017 påpekade han att det inte var frånvarande pappor och brist på fritidsgårdar, utan omgivningens värderingar och moral som avgör om någon blir kriminell. Han varnade även för vad som kan hända när skolorna inte fungerar. Dessvärre för döva öron.
Vi kan konstatera att vi borde ha lyssnat på Wikström mycket tidigare. Men det är inte för sent. Wikströms rapport visar att för att en människa ska begå ett brott måste denne först uppfatta kriminalitet som ett acceptabelt handlingsalternativ.
De allra flesta som går förbi en tom bil med motorn igång och nyckeln i tändningslåset fortsätter att gå. Tillfället gör inte tjuven. På samma sätt är det inte alla som bor i ett utsatt område som är kriminella, men för några är moralfiltret ur funktion.
Vad kan vi dra för slutsatser av forskningen? Det är viktigt att samhället markerar när kriminell verksamhet visas upp och blir normen. Om droghandel kan ske på öppen gata inför skolbarnens ögon, sätter det normen för vad som är acceptabelt. Redan de mindre brotten måste beivras. Tolereras och accepteras brottsliga handlingar förstärks beteendet och det blir ännu svårare att vända utvecklingen.
Det personliga ansvaret måste bli norm och här behövs det en helt ny syn i debatten. Från den tidigare omtanken om brottslingen och dennes upplevelser i livet, måste samhället utkräva ansvar från tidig ålder och för alla nivåer av brott.
Det börjar i familjen, vars roll att forma en individs moral och normer självklart är väldigt viktig. Det är även här störst effekt kan uppnås. Det är samtidigt den svåraste platsen för samhället att ingripa. Hur lär man föräldrar som själva inte anammat samhällets normer att lära ut dessa till sina barn?
I den svenska skolan har varianter av så kallat lågaffektivt bemötande fått fäste. Det är ett missriktat verktyg som nog kan vara effektivt i sin ursprungsform, bemöta utagerande personer med neuropsykiatriska diagnoser, men inte bör användas mot alla elever. När de vuxna backar undan från en situation i stället för att hantera den på plats lär sig barnen att det inte blir några konsekvenser av ett oönskat beteende.
Wikström betonar också vikten av skolans inflytande på ungdomars moralfilter. Skolvardagen måste kantas av tydliga beteenderegler som upprätthålls konsekvent. Ungdomarna måste lära sig ta ansvar.
Lyssnar vi den här gången?