Han har alltid haft ett brinnande engagemang för människor och har varit en profil inom fotbollen i Kristinehamn. Sedan 21 år tillbaka är han ett välkänt ansikte på Stadsbondgården i Kristinehamn.
NKP möter Fredrik Nilsson Lilja, 51.
Solen skiner svagt genom molnen och en varm vårbris blåser mellan byggnaderna på Stadsbondgården. Klockan är strax efter ett på dagen och Fredrik Nilsson Lilja står på gårdsplanen med telefonen mot örat.
– Gud, vad kul. Vad glad jag blir för din skull, gud, vad roligt! Men prata med Annika för det är hon som är ansvarig för din insats, säger han innan samtalet avslutas.
– Det var en deltagare som har fått jobb, förklarar han.
Är det på grund av ert arbete här?
– Nja, hon har gjort det mesta själv skulle jag säga, svarar Fredrik.
Oviljan att ta åt sig någon form av ära genomsyrar intervjun. Fredrik är väldigt noga med att poängtera att det är arbetslaget på Stadsbondgården som tillsammans jobbar för att stötta och coacha deltagarna på bästa sätt. Vi går in i caféet och tar trappan upp till konferensrummet. En deltagare har haft ett ärende där uppe och stannar och småpratar med Fredrik innan han går ner för att ha rast.
Men vi backar bandet. Fredriks barndom började nämligen på landet. Han är född och uppvuxen i Kristinehamn och hans pappa var mjölkbonde. Men han beskriver sig inte som en bondpôjk på det viset.
– Om jag skulle ut och träffa kompisar och hade duschat gick jag aldrig in i ladugården, säger han.
Men vanan att vara nära djur fanns där och han kunde vara med och hjälpa till ibland. Förutom kor så fanns även grisar och höns. Hans mamma jobbade inom socialförvaltningen i Kristinehamn och på lov kunde han följa med henne ut i verksamheterna.
– Att möta människor i en gruppbostad var inget konstigt för mig, säger Fredrik.
På gymnasiet gick han vårdlinjen och blev undersköterska. Sitt första sommarjobb som sextonåring var på Marieberg, med främst dementa patienter. I arbetsuppgifterna ingick bland annat dusch och påklädning.
– Jag minns att vi brukade läsa NKP ibland, på den tiden när tidningen var så stor att man bredde ut den över hela bordet.
När Fredrik tagit studenten fick han jobb på ett boende i Filipstad med psykotiska ungdomar.
– Jag jobbade natt där i två år. Då jobbade man ensam och det hände ibland att någon bestämde sig för att dra, de hade ju egna rum liksom. Då var det bara att ge sig ut att leta. Det var nyttigt. Jag lärde mig mycket men det var tufft att vara arton år och jobba själv.
Arbetet med människor går som en röd tråd igenom Fredriks arbetsliv. Sedan första praktiken i gymnasiet har han vetat att det är människor han vill jobba med. Den osvikliga tron på människan är vad som motiverar.
– Jag har en tro på individen. Sen kan det handla om små eller stora steg i utvecklingen som görs, säger han.
Innan han började som samordnare på Stadsbondgården jobbade han närmast i Karlstad på gymnasiesärskolan under sju års tid.
Eleverna hade autism och för många var skolan den trygga platsen som erbjöd en struktur de behövde.
– Jag lärde mig fantastiskt mycket om hur människor med neuropsykiatriska diagnoser fungerar och hur de tänker. Där kunde dagen starta med att någon kastade något i ens ansikte. Men det hade ofta att göra med att något hänt under helgen som personen var upprörd över och då togs det ut på den trygga platsen, säger Fredrik.
Men efter sju år kände han att det var dags för något nytt och i samma veva kom tjänsten som samordnare på Stadsbondgården ut. Innan det hade Fredrik utbildat sig till friskvårdskonsulent och han fick jobbet eftersom han hade kompetensen som krävdes både när det kommer till människor och djur.
Hans dagar börjar halv sju på morgonen med administrativt arbete. Sedan har han och den övriga personalen möte och vid åtta går de igenom med deltagarna vad som ska göras över dagen och vem som ska vara vart. De som har insatser på Stadsbondgården har det av olika skäl. Vissa går SFI, svenska för invandrare, och är där för att träna praktisk svenska, andra har psykisk ohälsa och behöver hjälp att få en struktur och rutiner i vardagen. Det kan också handla om människor som har haft en missbruksproblematik.
– Jag trivs så bra här för jag får utmaningar hela tiden för vi får hela tiden nya människor hit till Östervik. Det är väldigt intressant och kul. Det finns så många solskenshistorier, som hon jag pratade med när du kom till exempel.
Solskenshistorierna kan handla om personer som mår ganska dåligt när de först kommer till Stadsbondgården, och som med tiden utvecklas så pass mycket att de senare får ett jobb eller börjar studera. Fredrik tycker att det är viktigt att ge beröm och konstruktiv feedback. Om en deltagare gjort något bra i en situation vill han gärna berätta det efteråt, eller om något jobbigt hänt, fråga hur personen såg på situationen och hur det i framtiden kan bli bättre.
– Det är vi alla i arbetsgruppen bra på, säger han.
Blir ni som deras språngbräda?
– Nja, inte så, men vi jobbar mycket med närvaro. Har man psykisk ohälsa så är det lätt att man gör valet att stanna hemma, men vi tjatar och säger ”försök komma ut så kan vi anpassa dagen”. Då kan personen efteråt säga ”vad skönt att jag kom ut”.
Rutiner är viktig menar han. Det finns inget inget bestämt sätt hur man ska leva egentligen, men han tror att de flesta mår bra av få in rutiner i sin vardag. Att se en deltagare få jobb efter sin tid hos dem är tillfredsställande.
Även om man aldrig ska säga aldrig så tror Fredrik att han blir kvar här. Han känner en glöd i jobbet och den känslan är viktig för honom.
– Som det är nu så trivs jag här. Jag brinner för det jag gör. Det är kul att jobba. Vardagen här har sin tjusning.
I rollen som samordnare får han åka ut till Stadsbondgården även på helger. Det händer att larmet går eller att djur blir sjuka och behöver tas om hand. Under påskhelgen åkte han ut två gånger, till exempel.
Flera kristinehamnare känner nog Fredrik sedan hans tid i IFK Ölme. Han var med under föreningens glansdagar från division fem till att nästan nå Superettan.
– Det var en fantastisk resa att spela från division fem till två, säger han.
Fotbollsskorna är numer placerade på hyllan, men han spelar badminton två till tre gånger i veckan. Hans son Hampus, 18, gör dock en satsning i badminton och dottern Elin, 16, för fotbollstraditionen vidare. Hon spelar i ett lag i Karlstad så tiden efter jobbet spenderas mycket i bilen med skjutsande till och från träningar.
– Då pratar vi om skoldagen eller så lyssnar de på musik och jag sitter tyst. Under deras träningar åker jag antingen och handlar, tar en promenad eller så tittar jag på. Jag tycker det är kul att följa deras utveckling, säger Fredrik.
Barnens mamma Nina är Fredriks partner sedan många år. De blev tillsammans i tjugoårsåldern och gifte sig nyligen. Bröllopet var litet och ringarna utbyttes under pandemin. Fredrik som inte gillar att stå i centrum kände att det blev bra på det viset.
Förutom när de är i hans och brorsans stuga i Fjällbacka på Västkusten har Fredrik inget sug efter att lämna Kristinehamn. Efter Fredrik hade studerat i Malmö så kändes det bra att återvända till en mindre stad.
– Det är mindre stress och inga köer. Kristinehamn är ganska fantastiskt för du kan ta dig till träningen på fem minuter, säger han.