Lokalhistorikern Gunnar Edström berättar om några platser och miljöer i Kristinehamn, som han besökt under sin uppväxttid.
Han börjar i norra delen av staden och går/cyklar söderut.
Fornborgen i Östervik
Jag hade tidigare ingen aning om att det låg (ligger) en fornborg här. Men en artikel i NKP 25 juli 1987 berättar om en ”arkeologisk sensation i Kristinehamn”. Fornborgen anses vara 1 500 år gammal. Dess syfte var att skydda den vik, som för över tusen år sedan löpte längre in vid Österviks kapell.
Det går att åka bil dit från norra sidan och man kan klättra upp på borgen, som är ett bergmassiv. Då vi i församlingen sökte efter ett lämpligt berg att fira Gökotta på Kristi Himmelsfärds dag, så gjorde vi det uppe på borgen under några år i slutet av 1980-talet. Det skedde efter initiativ av komminister Gunnar Lind. Det fanns, och finns kanske fortfarande, kantareller utefter vandringsleden dit söderifrån.
Österviks kapell
När vi pojkar under 1950-talet gjorde cykelutflykter och kom fram till kapellet tyckte vi att det var en spännande miljö. Parken var igenvuxen och framför grindarna in var en kätting dragen med en skylt: Varning för hunden.
Men vi kunde ta oss in och kunde i Gustafsviks före detta mejeri beskåda ett par stora bilar. Lyxbilen Cunningham, tillhörig konstnären Eric Rafael-Rådberg (1881-1961), som flyttade in i Österviks kapell med sin familj 1922. Kapellet blev bostad och bildhuggarens ateljé.
Många historier och skrönor finns om levnadskonstnären Rafael, bland annat förmedlade av Sven Stolpe i hans bok: Mitt Värmland. Rafael var på sin tid en framstående bildhuggare vars fyra meter höga herm av Gustaf Fröding finns på Djurgården i Stockholm.
Vidare finns Axel Broströms byst vid Broströmska Stiftelsens hus, konsulsparet Ebba och Arvid Janssons byster på Brogårdsgymnasiet, fontänskulpturen Daphne i Rådhusparken och porträttbyster av Gösta Forsell, Frans G. Bengtsson, Gustaf VI Adolf, Lars Hansson med flera.
Som framstående fotograf fotograferade Rafael Gustaf Fröding på lit de parade efter hans död på Villa Gröndal i Stockholm 1911.
Sedan Rafael-Rådberg avlidit 1961 blev Österviks kapell stående öde och sattes inte i stånd förrän före detta komministern i Värmskog John Engvall (1902-1988) tog sig an kapellet tillsammans med sin hustru Anna-Lisa (1907-1973).
John Engvall har gjort en betydande kulturgärning för Kristinehamn och hela landet genom att rädda detta kapell från att bli ödekyrka. Det återinvigdes efter en omfattande restaurering 1969. För sina insatser för kulturminnesvården har Engvall fått många utmärkelser.
Efter sin pensionering flyttade han tillbaks till Kristinehamn, där han var född, och han och Anna-Lisa fick bostad i kapellet. Han tjänstgjorde flitigt i både Kristinehamn och Ölme, dessutom som sjukhuspräst vid Mariebergs Sjukhus. Då sjukhuset fyllde 100 år 1987 (året innan han avled) höll han ett minnestal som jag åhörde i sjukhusets kyrksal.
Österviks kapell är byggnadsminnesförklarat sedan 1985. Kapellet är uppfört 1869-71 efter initiativ av greveparet Rudolf och Ida Adlersparre på Gustafsvik och ritat av slottsarkitekten A Forsell, som också ritat Sofiero slott i Skåne.
Kapellparken med dess fridlysta växter såsom gulsippa och tibast, för att inte tala om mängden av blåsippor, har senare rustats upp. Bland annat utförde min son Linus såsom landskapsarkitektstuderande tillsammans med trädgårdskonsulentstuderande Jonas Grund sommarjobb i detta restaureringsarbete på 1990-talet. De tog fram ett övervuxet bord och bänkar med förvildad växtlighet och åstadkom sittplatser i parken med mera.
I detta kapell har jag genom åren hållit många gudstjänster, dop och vigslar. Verksamheten här har varit – och är – mycket betydelsefull för kristinehamnarna, som bör vara stolta över kapellet och vara villiga att stödja det ekonomiskt.
Man lider ständigt av pengabrist. Det tar hårt i kassan med det ständiga underhållet.
Gustafsviks herrgård och dess kyrkogård
När John och Anna-Lisa Engvall avlidit var det naturligt att de skulle få jordas på Gustafviks kyrkogård, vilket också skedde. Annars sker här inga nya begravningar. Kyrkogården anlades 1870 för att rymma revolutionsgeneralen från 1809 Georg Adlersparre och hans familj, anställda på godset och senare ägare till Gustafsvik.
Den adlersparreska graven flyttades då från Kristinehamns gamla kyrkogård. Här fanns ett särskilt gravkor. (Se Leonard Rydbergs målning av gamla kyrkan med dess kyrkogård. Tavlan finns i kyrkans museum.)
Kyrkogården sköts som naturpark och ska inte gräsklippas eller ha krattade grusgångar. När jag var student och tjänstebiträde i Kristinehamns församling 1961 höll jag friluftsgudstjänst på kyrkogården och även senare vid flera tillfällen i slutet av 1980-talet.
Herrgårdens öde känner alla till med den fruktansvärda branden 1967, då allt förintades. Huset hade då stått tomt och inbjöd till åverkan. Som omkringcyklande ungdom på 1950-talet tittade vi in i den övervuxna parken bakom herrgården och undrade om den nånsin skulle sättas i stånd och träden gallras med mera. Det skedde ju senare och efter Ernst Kirchsteigers TV-program fick parken ett stort uppsving.
Gustafsviks siste ägare var familjen Alexis Gyllenberg, som övertog gården 1926 och kom att förvalta den i 30 år. Efter gyllenbergska epoken inköptes gården av Kristinehamns Kommun, för att tillskapa mark för oljehamn och industrier.
De sista adlersparrarna på Gustafsvik, Ida och Rudolf, flyttade till Arvika och dog där 1908. Då hade godset gått i konkurs och både byggnad och yttre och inre lösöre såldes på auktion. Skatter som samlats under två generationer Linrothar och två generationer Adlersparrar skingrades för alla vindar och härmed var en glanstid förbi.
Förmodligen såldes på någon av dessa auktioner en speciell tavla: ”Herdarnas tillbedjan” med Jesusbarnet liggande på golvet. Tavlans öde kan inte spåras i detalj men kom så småningom i Kristinehamns och Varnums Hembygdsförenings ägo och blev undanställd på Hembygdsgårdens vind (Lundbomsgården) där den återfanns och överlämnades till Kristinehamns kyrka 2005.
Tavlan invigdes i kyrkan 18 december 2005 efter restaurering på Värmlands museum. Originalet är en italiensk(?) oljemålning (1700-tal?) kopierad av Jonas Bergsten. Tavlan är uppsatt på västra väggen i kyrkan till höger bakom den gamla tiondekistan.
Lokstallar och järnväg
Nu förflyttar vi oss längre in mot staden och kommer till de gamla lokstallarna. Kristinehamn var på 1950-talet en stor järnvägsknut. Här började Inlandsbanan – och börjar fortfarande. Det fanns många ”järnvägare” bosatta i staden. Och ”järnvägshuset” på Eldaregatan byggdes för bostäder. En järnvägsfamilj umgicks med mina föräldrar: Ella och lokförare Elow Gösta.
Det var spännande att se hur man kunde vända de största ångloken på vändskivan och se hur det rök och fräste när de startade upp. Inlandsbanan krävde både lok och vagnar.
Mitt intresse för lok, tåg och järnväg var stort. Detta intresse kunde spädas på då jag som 10-13-åring fick springa omkring i Vansbros lokstallar i sällskap med min mammas mosters man som var lokreparatör där. Vansbro hade en jättestor bangård där det lilla växelloket körde fram och tillbaka och satte ihop tågset. Detta lok står nu uppställt framför det pampiga stationshuset i Vansbro, som jag tycker borde vara byggnadsminne.
Det är intressant att Kristinehamn åter satts på järnvägskartan genom den energiske och driftige entreprenören Lars Yngström och hans bildade företag: Tågåkeriet i Bergslagen AB. Och det gamla lokstallet har fått ett uppsving genom att härbärgera en del av Tågåkeriets cirka 40 lok. Det finns också ungefär 200 godsvagnar och ett 20-tal personvagnar.
KFUM-huset, Kungsgatan 36
Längre fram in mot stadens centrum bland de äldre husen finns KFUM-huset.
Det är nog det enda hus som har ett bibelord på fasaden KFUM:s motto: Joh 17:21 ur Jesu översteprästerliga förbön ”Jag beder att de alla må bli ett”
Huset invigdes av prins Oscar i september 1905. Huset kallades för ungdomens borg och har under alla år varit ett betydelsefullt hus i staden tills det såldes 1987 och blev bostäder.
För mig i mitt liv har alltid detta hus varit centralt. Alltifrån vargungar 1947, scout, avdelningsledare, medlem i huvudavdelningen med mera.
På 1950-talet fanns Alfred Johanssons Bokhandel i gatuplanet. Föreningslokalerna på första våningen med scoutlokalen mot gården med egen ingång genom en vindlande trappa. Här fanns bibliotek, sällskapsrum, sekreterarens expedition, stort kök där husmor residerade och den stora hörsalen.
På andra våningen fanns bostäder bland annat för den anställda husmodern, Hilma Malmstedt under åren 1935-1953. I en stor våning bodde häradshövdingen Ivar Hessius med familj. Längst upp var en stor vind, torkvind och förråd.
På sommaren uthyrdes lokalerna till STF:s vandrarhem och husmor var föreståndare. Ofta när som helst under året var det begravningskaffe efter begravningar i kyrkorna. Före jul stor julmarknad i dagarna två. En ståtlig julbock välkomnade i entrén ute på trottoaren. Jag brukade få måla affischer och plakat till julmarknaden.
Exempel på program vid marknaden 1961: Andaktsstund inledde klockan 15.30 på fredagen, sedan: jultomtarna, barnfilmer, Lasse Arenströms trio, Manskören Swithiod, värmlandshistorier med Wilhelm Gustafsson och Tage Danielsson, Lördagen: torgkaffe, andakt, barnfilmer, jultomtar, barn från Hacklehemsskolan under ledning av Doris Hesselgren, åter jultomtar, barnfilm, ”Vi som vet mest” och Ahlebros kvintett.
KFUM-föreningarna i Värmland gav ut en tidning, Värmlands KFUM, vars redaktion växlade mellan de värmländska föreningarna. Under 1950-talet var redaktionen förlagd till Kristinehamn och dåvarande sekreteraren Gunnar Karlsson var redaktör. Jag var hans assistent och stämplade adresser på tidningarna, som skulle skickas ut. Tidningen trycktes på Värmlands-Postens Tryckeri, där faktor Anton Carlsson stod för tryckningen.
Vissa lördagar anordnade KFUM pappersinsamling och vi körde runt med lastbil och plockade upp tidningsbuntar, som skulle lastas på en godsvagn vid stationen. En och annan intressant bok lyckades jag nog lägga beslag på.
När världs-KFUM firade 100-årsjubileum i Paris 1955 utsågs Anders Alvarsson och jag till delegater från Kristinehamns-föreningen. Jubileet var förlagt till Cité Universitaire i Paris med föredrag och program, som simultantolkades.
Prostgården, Trädgårdsgatan 8
Några stenkast från KFUM-huset ligger prostgården på Trädgårdsgatan, stadens kulturgata med kullersten. Huset syns bra på Bengt Asplunds målning, som pryder omslaget på Barbro Larssons bok ”Kristinehamn – människor och miljöer”.
Huset är ljusblått och byggdes 1857 med en stor tomt 2 360 kvadratmeter. På tomten fanns från början de hus som föreskrevs skulle höra till en prästgård. I norra delen av tomten byggdes ett församlingshem med tillhörande pastorsexpedition (Norra Staketgatan 15), som revs då nya församlingshemmet blev klart 1967. På min pappas konfirmationskort från 1923 syns flera av dessa byggnader. Konfirmationspräst var Fredrik Napoleon Carlson (1863-1939)
När jag gick i skolan bodde två prästfamiljer i huset, på övre plan kyrkoherdeparet Ester och Anders S Johansson och efter honom Alvia och Harald Engström med familj. På bottenvåningen bodde komministerparet Britta och Holger Gärdebo.
I det engströmska hemmet, som jag bäst känner, rådde en fridfull stämning. Och en stor öppenhet och generositet. I prästgårdarna förr samlades församlingsborna till olika sammankomster, syföreningar, kyrkorådssammanträden, studiecirklar, ungdomsträffar med mera. Detta innan församlingshemmen byggdes. Kristinehamns prostgård utgjorde inget undantag.
När jag som student var tjänstebiträde i Kristinehamns pastorat sommaren 1961 fick jag bo hos Engströms i ett rum på vinden och fick äta i deras hushåll.
Samma generositet fick Karl-Erik Larsson åtnjuta, när han gick på Läroverket. Han fick äta lunch hos Engströms på lunchrasten då han hade så långt hem till Höje och det kunde vara svåra väderförhållanden. När Karl-Erik skulle börja studera vid universitet hjälpte Harald honom att få stipendier och han fick maximal utdelning och kunde börja studera, vilket han har berättat om i sin självbiografi: Vetenskap i kärnkraftens skugga. Karl-Erik Larsson (1923-2015) blev professor i reaktorfysik vid Kungl. Tekniska Högskolan (1962-1989) och ledare för det svenska kärnkraftsprogrammet under 1960-talet.
Makarna Engström begåvades med två söner: Alf, arkitekt, ingick i det arkitektteam som byggde Umeå Universitet. Han avled tragiskt 1983 i en bilolycka. Lars blev läkare och bosatt i Söderköping.
Kristinehamns kyrka
Från prästgården ligger det nära till hands att stanna till vid kyrkan. Jag ska inte nu göra någon närmare redovisning av denna byggnad. Bara konstatera att kyrkan intar en framträdande plats i svensk arkitekturhistoria. Den representerar nygotikens genombrott i Sverige genom kyrkans arkitekt Carl-Georg Brunius (1792-1869) som var en arkitekt på modet vid tiden för kyrkans byggande 1847-58.
Kristinehamns kyrka har betytt mycket för mig: jag har konfirmerats här, den 13 maj 1953. Konfirmationspräst var komminister Holger Gärdebo. På konfirmationskortet känner säkert många kristinehamnare igen sig. Jag själv syns på översta raden i mitten framför ljusstaken.
Jag gick ofta i kyrkan då jag var ung och åhörde den ena svårbegripliga predikan efter den andra. Och sjöng med i den släpiga psalmsången. Själv höll jag min första predikan i denna kyrka söndagen den 11 juni 1961. Sedan har jag hållit många gudstjänster, förrättat många dop, vigslar och begravningar i denna kyrka.
Den kände kyrkoarkitekten Jerk Alton, som varit involverad i Skärgårdskapellet, menar att kyrkorummet liknar en port eller en öppning mot det himmelska. Han ser rummet ”som en flik av himlen, identisk med den eviga staden och det himmelska paradiset”. Den lokala församlingskyrkan är ett uttryck för ett paradisbygge.
Jag håller med honom när jag tänker på Kristinehamns kyrka med de höga valven som strävar uppåt och det stora ljusintaget. Det himmelska ljuset flödar.
Meken
Inte långt från kyrkan, snett mitt emot Järnvägsstationen, låg (ligger) en av de mest betydande industrierna i Kristinehamn. Verksta’n, som min pappa sa, har följt mig under min uppväxttid, då min pappa började jobba här 1942 på verkstadkontoret.
Verkstaden anlades 1859 under namnet Christinehamns Mekaniska Werkstad och tillverkade bland annat järnvägsvagnar, lokomotiv, ångmaskiner, ångbåtar och vattenturbiner.
Ett kristinehamnstillverkat lok finns kvar hos före detta Galtströms bruk utanför Sundsvall. Detta lok hade 1959 på KMW:s 100-årsjubileum forslats från Sundsvall till Kristinehamn och kördes på en liten rälsbit inne på industriområdet.
1897 köpte Karlstads Mekaniska Werkstad Kristinehamnsverkstaden och nu blev vattenturbiner huvudprodukten. I början av 1920-talet startade tillverkningen av Kaplanturbiner, det vill säga löphjul med hydrauliskt omställbara skovlar, uppfunnet av professor Viktor Kaplan från Österrike.
Tekniken utvecklades av överingenjör Elov Englesson, som var chefskonstruktör på turbinavdelningen. Han betraktas också som innovatören bakom KaMeWa-propellern. Den allra första propellern med ställbara blad levererades 20 september 1937.
En reflektion: Om Atlantjätten Titanic hade varit utrustad med KaMeWa-propellrar hade man kunnat få stopp på fartyget före isberget. Det tog ju en hiskelig tid att stanna maskineriet för att slå back. Med KaMeWa-propeller går propelleraxeln åt samma håll, det är bara bladen som vrider sig.
Vid några tillfällen var anhöriga till KMW-anställda inbjudna att bese verkstaden och tillverkningen. Så kunde jag som tioåring beskåda världens då största propeller, som skulle levereras till ett oceangående fartyg.
Den tyngsta propeller som någonsin har levererats vägde 70 ton och var avsedd för isgående fartyg i Nordostpassagen. Den största propellern som tillverkats hade en diameter på 9,8 meter räknat från bladspets till bladspets.
Produktprogrammet har under åren utvecklats och utökats. Bland annat har de vattenjetsystem som företaget utvecklat revolutionerat framdriften av snabbgående fartyg. Färjor är ofta försedda med detta system.
En annan revolutionerande innovation är tillverkning av roterbara thrustrar för positionering av oljeplattformar eller för stora fartyg som får lättare att lägga till vid kaj.
Under årens lopp har verkstaden flyttats till Gustafsviks industriområde och bytt ägare flera gånger, nuvarande ägare är norska företaget Kongsberg och dessförinnan Rolls Royce Marine.
Lagerbladska villan vid Södertull
Det är inte så långt att vi nu förflyttar oss till Södertull, Skaraborgsvägen, och ser en särpräglad villa i vinkel. 1922 lät tandläkare Erik Lagerblad bygga huset som bostad och tandläkarpraktik.
Det finns en del inredningsdetaljer, som utformats av konstnären Eric Rafael-Rådberg, som exempelvis en takplafond och inredningen i biblioteket. Huset har blyinfattade fönster och har kvar sin speciella atmosfär.
Jag har en del minnen förknippade med detta hus: min pappa var tekniker hos Lagerblad, den tid då varje tandläkare hade sin tekniker som gjorde proteser, tandkronor, stifttänder med mera. Han började här någon gång under 1920-talet och avslutade 1942, då han fick jobb på ”Meken”, men var kvar som maskinreparatör på ledig tid resten av 1940-talet och inpå 1950-talet.
Jag fick börja gå hos denne tandläkare som barn och ungdom Och jag gick hellre dit, än till skoltandläkaren Ingrid Källqvist, som jag och många andra tyckte var hårdhänt. Att sitta i skoltandläkarens väntrum och läsa om ”Karius och Baktus” var inte roligt.
Hemmet på Skaraborgsvägen var kulturellt. Fru Elsa Lagerblad var engagerad i Kristinehamns Konsertförening, som ofta anordnade konserter i Läroverkets aula. Vi skolelever rekommenderades att gå dit. Det var framstående sångare och musiker som framträdde och de fick ofta övernatta i det Lagerbladska hemmet.
I familjen växte flera barn upp: Sten, som själv blev tandläkare, Inga-Britta, som blev gift Grind och blev min engelsklärare i realskolan, och Margret, gift Lindqvist också hon tandläkare. Hon övertog så småningom faderns praktik.
Hon blev mor till nyhetsankaret på TV, Ulla-Carin Lindqvist, som fick den förfärliga sjukdomen ALS. Ulla-Carin skrev en bok ”Ro utan åror” som handlar om sjukdomen och sjukdomsförloppet.
Sten Lagerblad har berättat för mig att han som barn fick vara i tandläkarpraktiken och leka med kvicksilverkulor, som han kunde rulla runt på en bricka. Med min pappas och hans pappas goda minne.
KFUM:s sommarhem
På väg mot Kristinehamns fantastiska skärgård passerar vi efter vägen vid Skymningen KFUM:s före detta sommarhem, som berett mig och så många andra glädje. Nu är det kafé och restaurang på Herrgårdscampingen.
Här har scoutpatrullerna haft scouttjänstuppvisningar, midsommarfester med uppträdanden, tennis på tennisbanorna, fotboll, brännboll och kanotpaddling. Detta sommarhem blev ett riktigt fritidscentrum. Vi äldre ungdomar kunde få bo i husets övernattningsrum, och jag gjorde det sommaren 1958, då jag hade tagit studenten, i väntan på att jag skulle få rycka in i militärtjänsten till hösten.
Jag sommarjobbade då på Wermlandsbanken, som låg vid Södra Torget. Tillsammans med banktjänstemannen Märta Svensson bokförde jag checkar, som var på modet vid den tiden. Bankdirektör var Erik Åstrand, kamrer Bertil Andersson, kassör herr Edeskog och vaktmästare Sixten Andersson, som gick med en portfölj innehållande tusentals kronor till Posten varje dag.
Rönneberg
Vägen fortsätter vidare förbi Skymningens badplats och alla sommarvillor, då för tiden en smal och slingrande, gropig grusväg kantad av vass och över vägen hängande träd. Så kommer vi fram till Rönnebergs före detta fiskaresamhälle.
Här hade Albin Aronsson (Ryssebo) och bröderna Eklund etablerat sig: Helge, Hjalmar och Hilmer. Dessa tre bröder var yrkesfiskare och axlade faderns yrke. Det fanns en bror till, Gösta, och två systrar, Tora och Astrid. Deras far Otto (1867-1958) bodde under 1950-talet i ett litet hus på Hilmers och Lillys gård. Han fiskade inte längre utan knöt nät och ryssjor i sitt hem. Han gick ur tiden den 4 maj 1958.
Min familj besökte ofta Lilly och Hilmer i Rönneberg, där jag fick lyssna till många historier om fiske och gropig sjö på Vänern. I fiskeboden nere vid stranden luktade det tjära och fisk.
En gång ,som jag minns, tog Hilmer med vår familj ut på sjön för en åktur. Det blåste upp ganska hastigt, som det kan göra på Hjälmarsfjorden. Och det blev ingen rolig båtutflykt. Jag, som tioårig pojke, blev sjösjuk och rädd.
Om man läser i Arvid Ernviks bok: Socknen vid Varnan får man en bra bild av Vänerfiskets historia och vilka fisksorter man kunde få i näten.
Fiskarbröderna Eklund, Albin Aronsson och bröderna Lindblad på Vålön avyttrade sin fisk inne i Kristinehamn. Först via torghandel, senare i Fiskhallen som låg granne med Gröna lyktan på Norra Hamngatan och levererade till fiskhandlarna Strååth och Bergström i fiskbodarna på södra sidan Varnan.
Man lastade isfyllda fisklådor i sina fiskebåtar och körde in under Svängbron till inre hamnen. Dessa gamla fiskbodar är nu ianspråktagna, så vitt jag vet, av Rudskogaslöjdarna och Djurhemmet, som har eller har haft loppmarknad där.
I fisklådorna fanns bland annat som nummer ett gös, som nummer två gädda och dessutom lake och sik enligt ordföranden i kristinehamnsortens fiskförsäljningsförening Albin Aronsson.
I en födelsedagsintervju i NKP den 3 november 1961 med Albin Aronsson så förutser han att Vänerfisket kommer att dö ut. Det blir allt färre med yrkesfiskare och lönsamheten är dålig. Det är svårt att få ungdomar att satsa. Medlemsantalet i Vålösunds Fiskareförening är ständigt sjunkande. Och Albin Aronsson har blivit sannspådd. Det finns inga fler yrkesfiskare i Rönneberg eller på Vålön.
Fyren
Om vi fortsätter från Rönneberg kommer vi till fyren. Det var förr lite svårt och hemlighetsfullt att ta sig dit enbart med cykel eller till fots. Det var ju fyrvaktarbostad i fyren så man förstår om det skulle vara lite privat. Men det var ändå många som badade där bland klipporna. Min mamma har i varje fall badat vid fyren på 1920-talet, iklädd tidstypisk baddräkt.
Jag själv har också varit där och kikat, spännande med en fyr så nära inpå.
Fyren är utformad som en typisk Vänerfyr med fyrvaktarbostad. Men nu är den epoken förbi. Fartygen kan numera navigera utan fyrar. Och fyren har blivit uthyrningsobjekt och lockar utländska gäster, NKP 27 januari 2023. Jag tror att de nuvarande ägarna kan locka både svenska och utländska turister till denna oas vid Vänerstranden.
Runstenen i Järsberg
Nu gör vi ett jättehopp över landskapet, fågelvägen, till runstenen i Järsberg, som får avsluta denna exposé över minnesrika platser och miljöer.
Jag tyckte det var ett lagom cykelavstånd hitut från sta’n till ett av de mest värdefulla fornminnena i Värmland. Jag undrade ofta: vad står det på stenen?
Jo, det har flera uttolkare försökt ta reda på: ”Jag herulen heter Uv, Rafn heter jag som runorna ristade” eller ”Jag herulen heter Leubar, Harabaner heter jag som runorna ristade” Inskriften är skriven med den äldre runraden, vilket daterar stenen till cirka 500 år efter Kristus.
Så är cirkeln sluten kan man säga: jag började denna exposé i forntiden och slutar i forntiden. Häremellan ligger uppbyggnaden av vår civilisation. Jag hoppas verkligen att krig och farsoter inte ska försätta oss i en ny ”forntid”
Med hälsningar från Gunnar Edström, en kristinehamnare i ”förskingringen” (Uppsala)