Arbetslösa Maiia och Oksana vädjar om jobb: ”Vi kan ta vad som helst”

Maiia Potylko och Oksana Baturchik är två av de ukrainska flyktingarna i Kristinehamn som söker jobb.

Med en dagsersättning som gör att de lever i fattigdom, vädjar de om ett arbete.

– Jag kan jobba med vad som helst, säger Maiia Potylko, som är sjuksköterska och studerade till läkare innan kriget bröt ut.

NKP har tidigare berättat om att ukrainska familjer lever på mindre än existensminimum i Sverige. Via Migrationsverket får de ukrainska flyktingarna rätt till ett ekonomiskt bistånd – en dagersättning. Beroende på hur bostadssituationen ser ut så bestäms dagersättningen därefter.

I Kristinehamn har de ukrainska flyktingarna fått egna lägenheter från kommunen, som de inte behöver betala för om de har dagersättning. Men för 61 eller 71 kronor om dagen, som blir ungefär mellan 1 800 till 2 100 konor i månaden, ska ukrainarna köpa mat, hygienartiklar, kläder och skor. Dessutom ska dagsersättningen räcka till sjukvård, medicin, tandvård och andra förbrukningsvaror som internet.

För ensamstående tvåbarnsmamman Oksana Baturchik är vardagsekonomin ett pusslande.

– Det är svårt att få det att gå ihop. För någon vecka sedan skänkte en ung man mat till oss. Det var väldigt snällt, men jag önskar att jag kunde slippa den här konstanta oron om pengarna räcker till, säger Oksana Baturchik.

Innan kriget bröt ut arbetade hon som barnpsykolog på ett dagis i staden Zolochiv i nordvästra Ukraina. På grund av hon lider av den inflammatoriska sjukdomen Ankyloserande spondylit (AS), som påverkar sammansmältningen i ryggraden, kan hon inte arbeta med för tunga jobb.

– Jag har konstanta ryggsmärtor och är stel. Jag får inflammationer i kroppen och blir trött. Men jag tar medicin mot det, så tyvärr kan jag inte bära tunga saker, säger hon.

Andra förutsättningar

Arbetet som psykolog passade Oksana Baturchik som handen i handsken. Nu är hon väl medveten om att arbetsmöjligheterna i Sverige kommer se helt annorlunda ut, med tanke på att de ukrainska flyktingarna inte har rätt att läsa SFI. Däremot får hon läsa ”Svenska från dag ett” på Medborgarskolan i Karlstad.

– Det är alltid något. Jag har lärt mig lite svenska, men det är svårt, säger hon och hennes äldsta son instämmer.

– Svenska låter annorlunda och det är krångligt. Jag förstår inte vad mina klasskamrater säger ibland, säger nioåriga Timotyi och berättar att han går på Djurgårdsskolan.

Oksana Baturchik ville egentligen stanna kvar i Ukraina med sin familj, men det var hennes man som övertalade henne att fly från landet.

– Min man arbetar som militär. Han sa att det inte är säkert och att jag skulle ta med mig barnen och fly. Jag gjorde som han sa och dagen efter vi flydde bombades vår stad och flera dog, berättar Oksana.

En annan ukrainsk stad som blivit bombad är Tjernihiv, där 22-åriga Maiia Potylko kommer ifrån. Hon ville inte heller fly från sitt hemland, men när Maiias familj uppmanade henne att hon kommer få ett bättre liv valde hon till slut att fly.

– Det var svårt att lämna familjen bakom mig, mina föräldrar och min storebror och att åka alldeles själv, berättar Maiia Potylko och visar foton på sin familj.

La drömmen åt sidan

Maiia Potylko var mitt uppe i universitetsstudier när kriget slog till. Hon studerade medicin för att kunna bli läkare.

– Att komma in på universitet skiljer sig från Ukraina och Sverige. I Ukraina var jag tvungen att göra ett prov för att se om jag kunde studera vidare. Jag är sjuksköterska och jag vill arbeta som läkare och för att kunna göra det måste jag läsa kurser som en läkare ska kunna.

Maiia Potylko hade studerat till läkare i lite mer än två år, men när kriget bröt ut i Ukraina var hon tvungen att lägga sin läkardröm på hyllan.

– Jag vet inte hur det blir nu? Just nu läser jag svenska, men det är inte svenska ett, för det har vi ukrainare inte rätt till. Jag tror jag måste läsa svenska ett, två och tre och om jag måste läsa om mina studier känns det som jag inte kommer bli färdig förrän jag är fyrtio år, säger hon och suckar.

Helst av allt så skulle Maiia Potylko vilja arbeta för att få det bättre ekonomiskt ställt.

– Jag skulle kunna tänka mig att ta vilket jobb som helst. Städare, undersköterska, eller sjuksköterska, säger hon på engelska.

Maiia Potylko talar flytande engelska, men hennes svenska är begränsad på grund av att hon inte har läst svenska mer än i några veckor.

– När jag kom till Kristinehamn lärde jag ut engelska till de andra ukrainska flyktingarna. Nu när vi läser svenska, så tycker de att det blir för mycket att lära sig två språk. De vill fokusera på svenska. Det tycker jag är bra, säger hon.

”Nästan alla söker jobb”

Kristinehamns kommun tagit emot över 40 ukrainska flyktingar enligt massflyktsdirektivet, vilket NKP tidigare har skrivit om.

– Det är 28 vuxna och 24 barn. Nästan alla vuxna söker jobb, säger Alla Andreevna Källström, som är tolk och arbetar som volontär i Svenska Kyrkan i Kristinehamn.

De ukrainska flyktingarna i Kristinehamn har breda kunskaper och utbildningar.

– Vi har en polis, ekonom, psykolog, sjuksköterska, revisor, ingenjör, matematiklärare, stålindustriarbetare, kock, säljare och så vidare. Det är synd att de inte får läsa SFI. Det fick jag göra när jag kom till Sverige från Ukraina för ett antal år sedan. Jag läste svenska ett, två och tre och är utbildad undersköterska, säger Alla Andreevna Källström.

Att få vara en tillgång till det svenska samhället är något som de ukrainska flyktingarna drömmer om.

– Jag vill bara arbeta och komma igång, men först och främst vill jag lära mig svenska, säger Maiia Potylko.

Hon hade gärna kunnat tänka sig att bosätta sig i Sverige, men eftersom de ukrainska flyktingarna har tillfälligt uppehållstillstånd är framtiden oviss.

– Det känns som att livet har stannat upp. Vi bara drömmer om att få komma igång och få jobba. Självklart vill vi lära oss språket, men vi kan jobba vid sidan av våra studier. Om det finns någon som vill anställa oss så börjar vi gärna arbeta, säger Maiia.

– Jag bodde i Stockholm först när vi kom till Sverige och där kunde ukrainska flyktingar få arbete. Jag förstår att det är svårare i en mindre stad med mer konkurrens om arbetstillfällen. Vi vet inte hur länge kriget kommer att pågå, men det är mycket möjligt att jag och mina barn kommer att bosätta oss här i framtiden. Att få bli en del av det svenska samhället och arbeta igen är något som vi drömmer om, säger Oksana Baturchik.

Ska fira påsk

Snart närmar sig påsken och som småbarnsförälder med en tuff ekonomisk sits är varje högtid en påminnelse om deras forna liv innan kriget.

– Jag ska försöka köpa lite påskgodis till mina pojkar. De fick det gratis förra året av en svensk familj och de blev så glada när de fick det. De fick leta efter påskägg. Jag vill kunna ge dem det igen, säger Oksana Baturchik och tittar på sin yngsta son, som går i förskolan.

Det är inte ofta hon har råd att unna sig och sina barn något extra gott, men under påsk vill hon göra det.

– Sa du godis, mamma, mmh vad gott, säger Timotyi och lyser upp.

– Till helgen kanske du får det, säger hon och blinkar med ena ögat.

Efter påsk ska ukrainarna se över om det finns några tillgängliga arbetstillfällen.