Ukrainska familjer flydde kriget – lever i fattigdom i Sverige: ”Ingen lyssnar”

Ukrainska familjer lever på mindre än existensminimum i månaden.

Med ett barn som är sjukt och har speciella behov är varje månad en kamp för Serhii.

– Jag är orolig om maten ska räcka att mätta barnen med, säger han.

Tio vuxna och två barn står utanför Nya Kristinehamns-Postens redaktion. I ena handen håller Tetiana i en matpåse. Hon har varit på Lidl och köpt en påse för 20 kronor. I papperspåsen ligger lite grönsaker och frukt. Maten har kort datum och skulle slängas, men för en tjugolapp har Tetiana tagit reda på varorna.

Sedan Tetiana och flera andra ukrainska flyktingar kom till Kristinehamn har varje dag varit en ständig kamp för att få ihop ekonomin.

Via Migrationsverket får de ukrainska flyktingarna en dagersättning. Hur mycket pengar de får i månaden bestäms utifrån hur boendesituationen ser ut.

För Luibov som är ensamstående mamma och har två barn är det svårt att få ekonomin att gå ihop. Hon får som vuxen 71 kronor om dagen att leva på.

– Eftersom jag bor själv som vuxen får jag tio konor mer. Men det är svårt att få allt att räcka till eftersom jag även har två barn, berättar Luibov.

Hennes ersättning ligger på ungefär 2 100 kronor i månaden. För den ska Liubov köpa mat, hygienartiklar, kläder och skor. Det ska även räcka till sjukvård, medicin, tandvård och andra förbrukningsvaror.

– Det går inte ihop. Innan månaden är slut är pengarna slut. Mina barn får också en dagersättning men det är väldigt lite, säger hon.

Ekonomin går inte ihop

Serhii har tre barn i olika åldrar. Ett av barnen är sjukt och föddes med sjukdomen toxoplasmos.

– Han har hjärnskador och dåligt immunförsvar. Han behöver väldigt mycket hjälp i vardagen och vi behöver handla mediciner. Med vår ekonomi är det väldigt svårt att få det att gå ihop, säger Serhii.

Serhii får en hel dagersättning för sina två äldsta barn, men för det minsta barnet får han och hans fru en halv dagsersättning.

Ju yngre barnet är desto lägre ersättning får de ukrainska flyktingarna.

– Det är dyrt att köpa blöjor till förskolan. I Kristinehamn måste man betala för det. Jag bodde i Karlskoga innan och då slapp jag att betala blöjor, säger Serhii.

Småbarnsföräldern Kateryna håller med om att hon också tycker det är dyrt att köpa blöjor.

– Min man jobbar litegrann i Kristinehamn. Han har inte rätt till en dagersättning. Han jobbar ytterst lite, så det är tufft med ekonomin, säger hon och berättar att hon får 61 kronor om dagen.

”Vi klarar oss inte”

Innan de ukrainska flyktingarna kom till Kristinehamn bodde de i andra städer i Sverige. De märkte av att andra kommuner som Stockholm, Örebro och Uppsala hjälpte till att ge matkuponger till ukrainare.

– Det var volontärer som hjälpte till att ge kläder. Volontärerna såg till att vi kunde få matkuponger på större butiker som Ica Maxi och Coop. Om vi hade tur kunde vi få matkassar två gånger i veckan med olika matvaror, berättar Anastasiia.

De ukrainska flyktingarna önskar att de kunde hitta frivilligorganisationer som kan hjälpa dem att få matkuponger.

– Vi skulle bli överlyckliga om de skulle få matkuponger av frivilliga volontärer. Just nu har vi fått en kupong på 300 kronor av Röda korset i Kristinehamn. Det är jättesnällt, säger Anastasiia.

– Vi är självklart jätteglada att vi har fått det. Men vi har ringt till kommunen och sagt att vi klarar oss inte ekonomiskt. Kommunen i sin tur har skickat oss vidare till Svenska kyrkan som hänvisar oss tillbaka till kommunen.

De ukrainska flyktingarna upplever att de hamnar mellan stolarna.

– Vi känner att ingen lyssnar på oss, varken kommunen eller Svenska kyrkan. Helst av allt skulle vi vilja ha jobb, så vi slipper leva på dagersättningen. Men eftersom vi inte är berättigade att läsa SFI är det svårt att få jobb, säger Oksana.

Får inte läsa SFI

Då de ukrainska flyktingarna har ett tidsbegränsat uppehållstillstånd innebär det att de inte har rätt att läsa SFI. Däremot får de läsa "Svenska från dag ett" på Medborgarskolan.

– Det är inte samma sak. Det är skillnad i utbildningsnivån, säger Yana.

Vad önskar ni att kommunen skulle kunna göra för er?

– Helst av allt ge oss ett arbete. Det känns inte som vi betyder så mycket. Vi har bott här i ett år. Regeringen har beslutat att ge oss tidsbegränsat uppehållstillstånd. Vi har rätt att vistas här en viss tid, säger Yuliia och fortsätter:

– När kriget tar slut är det meningen att vi ska åka tillbaka till Ukraina. Men det finns inget att åka tillbaka till. Min hemstad är sönderbombad. Hela min lägenhet bombades sönder och huset är rivet. Det finns inget kvar, säger Yuliia.

De flesta ukrainska flyktingarna har inget hem att komma tillbaka till.

– Vår lägenhet förstördes också av en bomb. De flesta hus i min hemstad ligger i ruiner. Jag vet inte vad den svenska regeringen har tänkt att vi ska åka tillbaka till, säger Kateryna.

De ukrainska flyktingarna är medvetna om att deras framtid är oviss. Att de inte kan påverka den tär på dem.

– Vi vet inte hur länge kriget kommer att pågå. Flera av oss vill kunna återvända hem, men fram till dess vill vi kunna leva ett liv och göra nytta. Just nu har vi hittat en skola där vi kan läsa förberedande svenska, men det hjälper oss inte ut i arbetslivet, säger Kateryna.

Att de inte heller kan påverka sin ekonomi är psykiskt påfrestande.

– Att inte veta hur mycket mat man kan handla är jobbigt. När de andra barnen i skolan får nya saker och man har inte råd att köpa något till sina egna barn är fruktansvärt, säger Yuliia.

Skulle ni säga att ni lever fattigt?

– Ja, vi får vrida och vända på varenda krona. Att äta fisk är lyx. Det har vi inte råd med. När jag handlar kött delar jag upp det för en hel månad och äter lite varje dag. Grönsaker och frukt är också en lyx. Det har jag inte råd med hela tiden, därför är jag glad att jag kan handla en fruktpåse ibland på Lidl, säger Tetiana.

– Det vore drömmen om Ica Maxi eller Lidl kunde erbjuda oss ukrainska flyktingar en kupong en gång i månaden. Men jag förstår om de inte kan, avslutar Kateryna och ger sin två och ett halvt-åriga dotter Veronika en clementin.

Veronika lyser upp som en solstråle och håller i den hårt. För hon vet inte när hon kan få äta frukt igen.