Skolan har urholkats under lång tid i den svenska politikens historia anser många kunniga.
Enligt rådande sammanställning av SCB var den genomsnittliga lönen för grundskolelärare 36 600 kr år 2021.
I norr väljer man hellre jobba i industrin som ger högre inkomster. Nyligen hörde jag att man utan högskoleutbildning fått lön på 36 000 kr. Det var säkerligen välförtjänt. Men frågan uppkommer hur man med långvarig högskoleutbildning och höga studieskulder upplever denna situation?
Läraryrket är inte vilket yrke som helst. Förutom att utgöra en av samhällets viktigast yrken, har arbetsmiljön blivit väldigt påfrestande med bred press där man förväntas vara en felfri, energifylld, tålmodig inspiratör.
Jag tror i och för sig inte att lönen är det viktigaste utan arbetsmiljön väger tyngre. Men någonstans ställs lönen i relation mot andra.
Lärarflykten är en kris, även om den inte behandlas som det. Det finns lärartalanger som söker andra jobb.
Så här kan vi inte ha det menar jag. Läraryrket borde vara ett högaktat yrke. Att höja lönenivån kan höja yrket status. Och det gäller fler välfärdsyrken.
Hade jag varit ung och skulle satsa på en utbildning vore det föga lockande att utbilda mig till lärare med vetskapen om att vägen till skälig lön kan vara lång och hård.
Låt också böckerna få plats på bänkarna igen och håll biblioteken bemannade och ständigt öppna. Läsningen minskar ännu bland yngre. Läses inget, förmedlas heller ingen kunskap som fastnar.
Bland alla labyrintens återvändsgränder kan man nog med lätthet gå vilse i skolpolitiken. Men jag vill se att våra unga fortsatt väljer att bli lärare där de sen känner sig uppskattade och löser problem tillsammans med samhället, istället för att uppgivet leta en väg ut ur skolvärlden.
Ödmjukaste önskningar från en orolig förälder.