Den rosa kaninen talar ut: ”Om öronen inte ramlar av så går det säkert bra”

Jag vet inte exakt varför jag fick för mig att det var en bra idé att springa Harsprånget i en rosa kanindräkt. Jag vet egentligen bara att jag gärna gör om det igen.

Att utklädning och tokiga påhitt är någonting som vi gillar på NKP är ingen hemlighet.

När jag började jobba på tidningen blev jag först lite tveksam när jag hörde att det ingick i tjänsten att varje skärtorsdag klä ut sig till kyckling och dansa på Södra torget till klämkäcka låtar om ägg och godis.

När vi skulle ut och spela in det sedvanliga inför-reportaget på Prästkragens förskola föreslog jag att vi skulle åka bil dit (230 meter) och när den stora gula kycklingen fick ta över ratten för att fickparkera höll den på att orsaka en mindre trafikstockning av förbluffade trafikanter som inte trodde sina ögon.

Och så till den rosa kaninkostymen, nästa nivå för den som redan har blivit rutinerad påskkyckling.

Själv var jag föräldraledig i maj förra året och hade först tänkt hoppa över Harsprånget i Kristinehamn (som jag annars rankar som ett av Värmlands trevligaste stadslopp). Men när chefen i vår gemensamma messengertråd antydde att NKP skulle bli tvungna att ställa in sin stafettmedverkan ställde jag upp – med kravet att få göra något extra.

Jag har sprungit Harsprånget ganska många gånger men jag har aldrig fått så mycket kärlek som den gången. Så många glada tillrop, så mycket uppmuntran, så många skratt. Bäst var epa-gänget som stod parkerade vid Landabron och gormade ”HAAAREEEN” med beundran i rösten när jag skuttade förbi.

Jag ska väl vara ärlig och säga att jag först kände mig lite tveksam till hela konceptet när jag klev utanför redaktionsdörren och möttes av stirrande människor som pekade och skrattade. Men jag insåg snabbt att det handlade om att äga sin outfit.

Jag kan hitta flera uppenbara baksidor med att springa sex kilometer i en kaninkostym. Dräkten är inte tillverkad i ett material som andas särskilt bra så jag blev fruktansvärt varm och öronen pendlade dessutom fram och tillbaka på ett ganska obekvämt sätt. Jag hann tänka att allt säkert skulle gå bra förutsatt att öronen inte ramlade av. Men det hade varit bra underhållning.

Komplett med mina ”59-kronor-på-macken-solglasögon” och målade morrhår avverkade jag de sex kilometerna på en (efter omständigheterna) fullt konkurrenskraftig tid och hann psyka både proffsiga ultralöpare och spänniga hockeykillar på min skuttande väg mot målet. Redan i starten hörde jag några yngre killar snacka ihop sig om att definitivt till varje pris vara före den rosa kaninen. Det gick sådär ska ni veta.

Efter målgång var det som att jag för en stund glömde bort hur jag egentligen såg ut och det var en kul bonus när barnen kom fram och ville göra highfive.

Efteråt gjorde jag en Clark Kent, bytte om i en skrubb och åkte hem för att tvätta dräkten med mitt bästa parfymerade tvättmedel.

Sen ”glömde” jag bort att lämna tillbaka kanindräkten till jobbet – vilket har gett upphov till en del intressanta teorier, som att jag går omkring klädd så privat eller använder den som pyjamas.

Sanningen är helt enkelt att det var så roligt att springa Harsprånget som en rosa kanin att jag är sugen på att göra det igen.