Jag har ett litet meddelande till Transportstyrelsen. Det är egentligen ganska kort och tämligen kärnfullt och knappast underlag för en hel krönika. Det lyder ungefär så här: Vet ni att ni har helt kocko regler?
Den 26 april 1995 rullade jag ut vår gamla Saab 900i från parkeringen i Karlstad alldeles själv. Bredvid mig på passagerarsätet satt ingen alls, det låg bara en lapp där. En lapp med frihet.
Jag hade precis klarat uppkörningen och fick äntligen köra bil alldeles ensam. 18 år gammal, en värld av möjligheter.
Vi snabbspolar fram till nutid. Tonåring nummer tre i vår utökade familj ska börja övningsköra. Handledarkurs är avklarad sedan tidigare, vi ska bara koppla ihop personnumren på Transportstyrelsens hemsida, inga konstigheter.
Handledarskap är tydligen som att vara med i maffian, det försvinner liksom inte. Det är på livstid.
Jag och maken är båda två handledare för 18-åringen och 19-åringen. Nu väntade 17-åringen.
Makens ansökan godkändes vid redan vid 23-tiden på fredagskvällen (vem i hela friden sitter och godkänner sånt vid den tiden? Sker det automatiskt?).
Min godkändes inte. Jag skickade meddelande till Transportstyrelsen. Fick svar att det skulle ta upp till fyra veckor.
Väntade en månad. Inget svar. Skickade ytterligare ett meddelande till Transportstyrelsen.
Till slut fick jag ett kryptiskt mejl om att jag har för många elever. Jag loggade in och kollade, två elever finns i min lista. Jag fattade ingenting alls.
Till slut gav jag upp och hängav mig åt det underbara nöjet att befinna sig i telefonkö till en statlig myndighet.
Till slut fick jag prata med en ganska trött herre i kundtjänst. Han förklarade för mig att jag redan har fem elever och att det är max, man får inte ha fler. Förlåt, va?
Jo, alltså, dags för en liten tillbakablick igen. När jag var i 25-årsåldern var jag handledare för mina två yngre bröder och en kusin.
Det är dessa handledarskap som nu blockerar möjligheten att vara handledare. Det har ingen som helst betydelse att alla tre tog körkort för drygt 20 år sedan. Handledarskap är tydligen som att vara med i maffian, det försvinner liksom inte. Det är på livstid.
För att få bli handledare åt en ny elev måste jag skriva till Transportstyrelsen och begära att mina gamla elever tas bort. Skriftligen.
I nådens år 2022 måste jag alltså skicka in ett papper med en underskrift på för att ta bort handledarskap för tre personer i 40-årsåldern som haft körkort i 20 år. Logiken i det liksom?
Jag frågade den trötte mannen i kundtjänst om man inte kunde göra detta med bank-id. Nej, tydligen inte. Det är papper som gäller. Han muttrade något om ”lagstiftning” och lät kanske ännu tröttare. De skickar hem en blankett. En blankett, så härligt nostalgiskt på något sätt.
Så jag väntar nu på ett ganska omodernt pappersbrev som sen ska skickas tillbaka i ett kuvert. För er yngre läsare kan jag berätta att det var den föredragna kommunikationsformen back in the days. Brev. Nu känns det snarare en aning mossigt.
Hur som helst. Jag ville väl bara egentligen tala om för er på Transportstyrelsen hur otroligt korkade era regler är. Om ni inte visste det. Den trötte mannen i kundtjänst vet det. ”Du är inte den första som ringer om det här, inte ens idag” suckade han.
Och till alla i östra Värmland. Se upp för en röd golf med grön skylt på bakluckan.