Varför ramlade L och MP inte ut ur riksdagen?

Ledare
PUBLICERAD:
Riksdagshuset
Foto: Jonas Ekströmer/TT

Vi har två partier i riksdagen som antagligen inte hade suttit där utan taktikröstning. Huruvida det är demokratiskt riktigt tåls att fundera på. Vad som räddade kvar dem var 4-procentspärren.

Riksdagsspärren på fyra procent infördes år 1970 och var en slags kohandel. Socialdemokraterna ville ha tre procent för att få in kommunisterna, och Folkpartiet ville ha fem procent för att hålla ute Kristdemokraterna. De möttes på mitten i en klassisk svensk kompromiss (DN 16/12-01). Systemet rör sig alltså mot pensionsålder, och bristerna syns alltmer.

“Kamrat fyra procent” har länge varit en term som borgerligheten använt för att beskriva Vänsterpartiet när de vill vara lite elaka. Och det har också varit en realitet. Valforskare har i flera val kommit fram till att Vänsterpartiet sannolikt räddats på grund av socialdemokratiska väljare som röstat taktiskt. Nu har Vänsterpartiet växt sig starkt och det är i stället Miljöpartiet som tycks leva på rött taktiserande. Samtidigt har borgerligheten också fått sin egen Kamrat fyra procent. Tidigare var det Kristdemokraterna men nu är det Liberalerna som med stor sannolikhet överlevde tack vare moderata väljare.

Detta har lett till att det i Sverige är ovanligt för ett parti att förlora sin riksdagsplats när det väl kommit in. Om ett parti befinner sig i kris kan det ändå lita på att vännerna inom blocket stödjer det, eftersom dess bortfall antagligen garanterar att motståndarna vinner valet. 1991 ramlade Miljöpartiet ur riksdagen, vilket var första gången något parti lämnat riksdagen på 70 år. Sedan dess har bara Ny demokrati lämnat riksdagen, vilket skedde i valet 1994.

Att detta system är hjälpsamt för de etablerade partierna är uppenbart. Men om det stärker eller försvagar demokratin är en fråga med mindre uppenbart svar. Små partier får i regel mer inflytande än deras cirka fyra procent borde ge dem, eftersom deras mandat är avgörande för en regering med små marginaler i riksdagen (vilket är normaltillståndet åtminstone i Sverige). När mandaten dessutom inte är vunna av egen kraft är det ännu ett skäl att åtminstone ifrågasätta deras inflytande.

Eftersom det är val i Danmark är det värt att ta en titt på deras system. Där har de en lägre spärr, och det ser ut som att hela tolv partier kommer ta plats i Folketinget, varav två är helt nybildade (Moderaterne och Danmarksdemokraterne). Samtidigt ser ett parti ut att ramla ur (Kristendemokraterne). Den lägre gränsen verkar tillåta för ett mer kaotiskt parlament, men där partier i högre grad tvingas att leva på egna meriter. Ett annat alternativ är en högre gräns, där man sållar ut mindre partier i högre grad vilket antagligen leder till starkare regeringar men till priset av mindre folkligt inflytande.

Vilket av alternativen som är bättre är upp till en var att avgöra. Men att 4-procentspärrens glansdagar är över är nog de flesta överens om. Det är problematiskt att ha en ordning där partier i praktiken inte kan misslyckas, och där riksdagen blir ett elfenbenstorn utan något större behov av kontakt med deras väljare. I längden lär det åtminstone inte stärka demokratins legitimitet.

Detta är en ledarartikel som uttrycker tidningens politiska linje.