När paret Maya Washington och kristinehamnaren Max Hilding fick veta att de skulle bli föräldrar var de i Mexiko. Nio månader senare föddes dottern Saga i en uppblåsbar pool i familjens dovt belysta sovrum i Degerfors.
– Jag visste direkt att jag ville föda hemma, säger Maya Washington, 40 år.
Paret träffades i Colombia i maj 2019. Max Hilding, 28, var där och backpackade ensam och Maya hade rest dit för att fira sin födelsedag, också ensam. Hon är född i Kanada och Max är uppvuxen i Kristinehamn. Ett år senare köpte de det lilla huset i Lämås.
– Vi köpte det mer som en investering men vi njöt av att bo på landet och var här under pandemin, säger Max.
Köket och vardagsrummet sitter ihop och genom en liten hall kommer man till sovrummet. Saga är nu ett år och tittar på Bolibompa efter en dag på förskolan.
– Det såg helt annorlunda ut här under förlossningen. Då hade vi lagt ut en stor madrass på golvet här i vardagsrummet och det var en pool i sovrummet, säger Max.
Inte familjärt
Han var först starkt emot tanken på att föda bebisen hemma. För Maya var det mer självklart. Hon hade tidigare sett dokumentären The Business of Being Born, en skildring av det samtida förlossningsklimatet med fokus på hur det ser ut i USA.
– Det är mycket interventioner där och så ser det nog ut i andra länder också, säger hon.
– För mig var hemförlossning inte något familjärt, det var inget jag förstod. När man inte vet så tror man direkt att det är något dåligt, säger Max.
De gjorde båda efterforskningar och allt eftersom ändrades Max inställning till att ha förlossningen hemma.
– Det rapporteras inte så mycket om hemförlossningar i Sverige, men det är vanligare i Holland och England. Jag blev mer inkluderad i graviditeten och förlossningen. Med hemfödslar tar man som partner på sig ett annat ansvar kring var som händer, säger han.
Till en början var det svårt att hitta en barnmorska. I Värmlands län finns ingen barnmorska som är med på hemförlossningar men de hittade en barnmorska som befann sig i Västerås, och sen ytterligare en som bor i Örebro.
– Innan vi hittade dem så tänkte jag till och med att jag skulle åka till Danmark och föda där, säger Maya.
Förutom barnmorskorna anlitade de även en doula, en stödperson, att ha med under förlossningen. De hade en plan B också, ifall de skulle behöva åka till sjukhus istället. Och de hade under hela graviditeten gått på mödravårdens kontroller.
– Jag skrev ner ett förlossningsbrev ifall vi skulle behöva åka till sjukhus, men jag tänkte inte så mycket på det, säger Maya.
Falskt alarm
Dagen då bebisen var beräknad att komma närmade sig. Natten till torsdag vaknade Maya på natten av att hon hade värkar. Hon klockade dem men ville inte väcka någon än. Men när värkarna pågått med jämna mellanrum ringde hon doulan, Frida.
– Jag tänkte att det var falskt alarm och jag ville inte väcka någon i onödan.
Det var det, men morgonen därpå började värkarna igen. Från midnatt till tidig morgon hade Maya värkar. Morgonen blev dag och framåt eftermiddagen började värkarna bli outhärdligt smärtsamma. Max ringde barnmorskan i Örebro som kom och gjorde en undersökning. Hon konstaterade att det var tidigt i förlossningsprocessen och åkte tillbaka till Örebro.
Max stöttade Maya genom att massera hennes höfter och trycka på hennes panna och runt hjässan. De hade dov belysning, tända ljus och musik. Men Max märkte att Maya behövde mer stöttning, så han ringde dit barnmorskorna och doulan igen.
– Vi hade inte ätit någonting och Frida kom med massa mat och frukt som hon dukade upp. Det var som en cateringfirma här, säger Max.
Maya var både i poolen i sovrummet och i sängen.
– Jag minns inte så mycket, så Max får fylla i, säger hon.
Barnmorskorna berättade efteråt att när de hörde musiken och vår sång så sa de att ”nu kommer bebisen snart”
Hon blundade och höll Max händer, kramade dem. När Max skulle gå och värma mer vatten till poolen tog en av barnmorskorna hans plats.
– Hennes hand var så liten, det kändes fel att krama den, så jag ropade tillbaka Max och sökte efter honom med mina händer, berättar Maya medan hon blundar och visar hur hennes händer försökte fånga honom i luften.
Kände efter själv
Något hon minns som besvärande var de vaginala undersökningarna. Barnmorskorna ville se hur hennes öppningsprocess gick, men för Maya var det obehagligt.
– Så jag frågade dem vad jag skulle känna efter så då kunde jag göra det själv.
Öppningsprocessen var ganska långsam och Maya var trött. Mellan värkarna dåsade hon av för att hämta kraft. Hon var mest i poolen, men också i sängen där hon fick massage av Max.
– Jag var inte rädd. Det var skönt att höra kvinnorna runt mig som sa att jag kunde och som andades med mig, och att Max höll om mig.
Efter en tid märkte Maya att öppningsprocessen inte fortgick som hon önskade och hon såg att barnmorskorna var trötta. Så hon bad dem gå ut och vila sig. Max bytte musik till Disney-låtar och kristna sånger. Stämningen i hemmet skiftade.
– Vi dansade och sjöng, säger Maya.
– Barnmorskorna berättade efteråt att när de hörde musiken och vår sång så sa de att ”nu kommer bebisen snart”, säger Max.
De hade tidigare läst om hur man kan simulera kroppens naturliga oxytocin, hormonet som driver förlossningen framåt. När de var ensamma så ändrades allt och Maya kunde slappna av på ett annat sätt. De kysstes också, berättar de.
– Vi hånglade för att få ut bebisen, säger Max och skrattar.
– Jag accepterade värkarna och varje gång lät jag kroppen krysta, istället för att hålla emot. Det kändes som att vara hög nästan, säger Maya.
Hon tog krystvärkarna i poolen och de pågick i ungefär två timmar. Max höll om hennes rumpa under varje värk. Maya vet inte varför men det lindrade smärtan. Momentet när bebisens huvud skulle komma ut var något som Maya tidigare varit rädd för, men upplevelsen var bättre än hon väntat sig.
– Jag kände på hennes huvud med handen och förstod först inte vad det var.
När flickan var ute så var det dags för moderkakan att födas fram.
– Jag var utmattad då så det var nästan värre att få ut moderkakan, jag fick verkligen anstränga mig för att få ut den, säger Maya.
Känslan efteråt var en blandning av lättnad och trötthet. Max var tacksam för att de var hemma och att de hade massor av mat att äta.
– Barnmorskorna stannade kvar i två timmar och vi satt och åt tillsammans i soffan och pratade. Vi var som vänner, säger han.
– Ja, det var mysigt. Men sen åkte de och dagen efter var det jobbigt. Saga började bli ledsen och vi grät och kände ”vad gör vi här med en bebis?”, säger Maya.
Omställningen att bli föräldrar var tuff, men vägen dit är de idag tacksamma för.
– Det var så vackert. Det var den största händelsen i mitt liv, säger Max.
– Jag var så tacksam mot Max. Jag hade inte klarat av det utan honom, säger Maya.