Musikprofilen Roya från Kristinehamn om situationen i Iran: "Tystar och dödar"

Runt om i världen pågår det protester mot regimen i Iran. Gnistan tändes när 22-åriga Mahsa Jina Amini avled efter att ha tagits av landets moralpolis.

Kristinehamnaren Roya Sarvestani är ett välkänt namn inom den alternativa musikscenen i Värmland. Hon berättar om sin iranska bakgrund och om modet som kännetecknar kämpaglöden hos det iranska folket.

Roya Sarvestani har arrangerat konserter på bland annat Värmlands Museum och Nöjesfabriken, ofta genom klubben Club Pebbles. Ursprungligen kommer hon från Kristinehamn med en mamma från Dalarna och en pappa från Iran. Hon har dubbla medborgarskap – hennes pappa kom till Sverige på 80-talet – men själv har hon av olika anledningar aldrig besökt sin släkt eller upplevt sina rötter i Iran. Men hennes band till landet är starka, hon berättar att hon växt upp i en svensk-persisk kultur och ofta har hon tänkt tankar om hur hennes liv hade varit om hon växt upp i Iran i stället för i Värmland.

– I Iran får inte en kvinna sjunga offentligt. Som kvinna har man inte rätt att bestämma över sitt eget liv på samma sätt som vi är vana här i Sverige. Innan man är gift är det ens pappa som kan behöva ge tillstånd om du exempelvis vill lämna landet, sedan ens make. Sådan är lagen.

Roya Sarvestani fortsätter att sakligt berätta.

– Det finns otroligt starka kvinnor i Iran, som jobbar och utbildar sig. Men de begränsas väldigt av lagar och regler. Hade jag bott där hade jag nog aldrig kunnat arrangera konserter på det sätt jag gjort här, det finns heller ingen fri kultur. Allt är kontrollerat. Men inte för att folket vill ha det så, utan för att det är så landet styrs.

Just nu sköljer en våg av protester mot regimen i Iran över världen. I bland annat USA och Kanada, Grekland och Turkiet, England och Argentina har människor demonstrerat i solidaritet och inom Iran har protestaktioner lett till flertalet döda och fängslade. Bakgrunden till protesterna är 22-åriga Mahsa Jina Aminis död. Den 16 september greps hon av Irans så kallade moralpolis, anledningen var att hennes slöja, hijab, inte satt korrekt. Två dagar senare avled hon under oklara omständigheter på sjukhus. Mahsa Jina Aminis död har blivit en gnista likt den som tände protesterna mot polisvåld när afroamerikanen George Floyd 2020 kvävdes till döds av en polis i Minneapolis, USA.

– För mig känns det som händer i Iran nära. Samtidigt som det är långt borta. Det handlar inte bara om det som skett nu, det handlar om något som har skett i decennier, säger Roya Sarvestani.

– Allt samlas som i en tryckkokare som nu kokar över, förtrycket bara pågår och pågår och folkets ilska växer. Det spelar ingen roll vad som görs och sägs, regimen bara tystar och dödar, tystar och dödar.

En av hennes första tankar när hon hörde om Mahsa Jina Aminis död var att det kunde bli en enskild händelse som skulle kunna belysa en genomgripande problematik.

– Många som inte är bekanta med Irans historia eller förstår omfattningen av det här, ser bara det fruktansvärda i att en ung kvinna inte har rätten över sitt liv och sin kropp. Och dödas på grund av det. Men det här är bara en del av något mycket större.

"Halva värdet som kvinna”

I Iran bor det ungefär 86 miljoner människor. Statsskicket är en republik baserad på muslimska värderingar, religionen genomsyrar hela samhället.

– På papperet har du som kvinna hälften av värdet som din bror har. En stor del av folket vill inte ha det så här, det är både män och kvinnor som är ute på gatorna och protesterar. Med sina liv som insats. Det är folkets röst som tystas av regimen.

Det iranska medborgarskapet har Roya Sarvestani fått i arv av sin pappa.

– Men i Iran accepterar man inte dubbla medborgarskap, om jag åker till Iran gäller inte mitt svenska längre. Jag skulle aldrig känna mig riktigt säker. Om det händer något har jag inga rättigheter – ingen rätt till advokat eller liknande, regimen gör som den vill utan att den behöver stå till svars för det eller ens förklara sig.

– Vilket är en sorg – det är ju halva jag, mitt andra hemland. Jag kan inte göra något på plats, jag är inte där. Det jag kan göra är att sprida information om det som sker, för det är exakt det regimen inte vill. De släcker ner internet, det är svårt för folket att nå ut med det som sker.

”Ett stort släkttrauma”

Att få tag i släktingar i landet är svårt, informationskanalerna är få. Roya Sarvestani har släktingar som fallit offer för våld och tortyr, hennes farbror avrättades under en massaker av politiska fångar 1988.

– Min farbror var inte gammal när han dödades. Det är ett stort släkttrauma för oss. Det hände innan jag föddes, jag har bara sett bilder på honom. Och fortfarande offras unga människor. Det som händer nu i Iran är enormt, vem vet vad utgången blir. Det är inte säkert att något kommer att förändras. Men det leder i alla fall till att fler – oavsett om man har koppling till landet eller inte – får en insikt i hur det är. De får ta del av den enorma kämpaglöd som finns hos befolkningen.

Trots allt hyser hon en förhoppning om att protesterna kan få politiker internationellt att engagera sig och sätta press på regimen.

– Jag är privilegierad, jag har möjlighet och rättighet att kunna tala fritt, då tycker jag att man har en skyldighet att tala för dem som inte har det. Många förstår nog inte vilket otroligt mod det krävs för att gå ut på gatorna och demonstrera i Iran. Många har dödats, jag läste om en annan ung kvinna som dödats, hon sköts med sex kulor. Det är klart att jag tänkt tanken att det kunde ha varit jag, om omständigheterna gjort att jag växt upp i Iran och inte Värmland. Det är allas skyldighet att sprida det som händer och agera i den mån man har möjlighet.

I ett försök att summera vill hon bryta ner problematiken till en självklar sanning.

– Det här handlar inte om slöja eller inte slöja, om religion eller inte religion. Det handlar om att alla ska ha lika rättigheter, att människor ska ha ett fritt val kring hur man vill leva, hur man vill klä sig. Utan att behöva dö för det.