Dottern om Wallnerska villan: ”Flera av mina absolut största stunder hände där”

Det säregna huset med gotisktinspirerade valv och snickarglädje känt som Wallnerska villan har en lika säregen historia som arkitektur. Raden av ägare sedan det byggdes på sent 1800-tal kan göras lång. Nu figurerar huset i det populära SVT-programmet Det sitter i väggarna. När det blev känt, fick NKP ett samtal.

– Min pappa, Folke Koraen, ägde Wallnerska villan från 1940-talet och fram till sin död 1984, säger en röst i ett samtal där ljudet knastrar.

Nyfikna på husets historia har de senaste ägarna, Charlotte Johansson och Fredrik Göransson, låtit tv-programmet Det sitter i väggarna vara detektiver. Huset har skymtat förbi programmets vinjett vilket Marie Schöning, dotter till Folke Koraen, lagt märke till.

Hennes pappa, Folke, är en av dem som ägt Wallnerska villan längst under dess historia och Marie har noterat en sak som är annorlunda från hennes fars tid.

– Jag har sett den nya färgen på huset och jag tycker att det är tråkigt det målats om. Det var så vackert med den gul-beigea färgen.

Wallnerska villan var, som Marie minns, under lång tid målat i gult. Villan utsattes för ett mordbrandsförsök 2006 och målades därefter om till rött.

Första besöket

Första gången hon själv och hennes familj kom till huset var 1973. Då var hon 25 år gammal och hade fått tre av sina fyra barn.

– När jag var där för första gången fick jag en otäck upplevelse, berättar Marie.

Hon minns hur hon stod i den spektakulära trätrappan med snidade träräcken och ledstänger. Där hängde en stor tavla med hennes pappas släktträd. Hon gjorde då en chockartad upptäckt när hon läste bland tavlans allas namn.

– Men så fanns inte jag med, berättar Marie och tillägger:

– Då var jag väldigt nära att ställa frågan men jag tryckte in den där ledsamheten.

En kärlekshistoria

Hennes pappa, Folke Koraen, var ursprungligen från Stockholm och föddes 1907 med anrika släktrötter i den svenska järnindustrin i Sandviken, där hans mamma kom ifrån.

Han utbildade sig till bergsingenjör och det var via järnet han så småningom hamnade i Kristinehamn. Under andra världskriget pausades karriären och Folke blev reservofficer och placerades på FO-staben i Gävle. Där träffade han en särskild kanslist, nämligen Maries mamma.

– Hon var en ung och söt person har man sagt mig, det ser man också på bilder, och han var en tjusig man. De blev förtjusta och inledde ett förhållande, berättar Marie om början på föräldrarnas kärlekshistoria.

Föräldrarna var båda i 30-årsåldern när de träffades.

– Så de var inga ungdomar.

Det oäkta barnet

Kriget tog slut men kärleken mellan Maries föräldrar fortsatte. Folke blev 1946 platschef på Stållinefabriken i Kristinehamn och köpte då Wallnerska villan, som blev hans hem i nästan 40 år. Men Maries mamma följde inte med sin käraste utan flyttade hem till Söderhamn.

– De träffades då och då på olika ställen men bodde på varsitt håll.

Men så skedde det överraskande, Maries mamma blev gravid.

– 1948 så kom jag och det skulle vara de två men sen ångrade han sig, berättar Marie om varför föräldrarna inte gifte sig.

Hon vet inte varför men misstänker att det kan ha med Folkes första äktenskap att göra.

– Innan han träffade min mamma var han gift. De kunde inte få barn men adopterade en flicka. Hans första fru flyttade till en annan man i Norge och tog dottern med sig. Jag vet inte om han blev bränd, resonerar Marie.

I ett av alla brev mellan hennes föräldrars går det att läsa om deras kärlek.

– Han skriver att ”jag älskar dig så mycket att jag inte kan gifta mig med dig”. Jag menar vad är det? frågar Marie kritiskt.

Det blev bestämt att Marie skulle växa upp i Söderhamn hos sin mamma men det var kännbart för modern att vara ogift och att ha ett barn.

– Det var inte lätt för min mamma.

Frånvarande pappa

Pappa Folke var inte fysiskt närvarande under hennes uppväxt men han höll kontakten med sin dotter via brev, kort, julklappar och presenter. Faktum är att hon endast träffade honom vid tre tillfällen när hon växte upp.

– Min mamma hängde ett porträtt vid min säng och det fanns en längtan från min sida, en stor stark längtan efter min pappa.

Hon träffade Folke för första gången när hon var elva år och sedan vid sin konfirmation och vid studenten. Att fadern hade gift sig med en annan kvinna när Marie var fyra år var något hon först fick veta när hon konfirmerades.

Efter att Marie börjat studera i Uppsala blev mötena med hennes pappa fler.

– Då träffades vi oftare men hade korta möten.

En ny form av relation började byggas upp mellan far och dotter.

– Det var en oerhörd upplevelse att få komma till det fantastiska huset, säger Marie trots upptäckten av att ha varit utelämnad från släktträdet men att den adopterade dottern fanns med.

– Det där funderade jag över. Jag var kluven till alltihopa men jag vet att jag var hans dotter. Jag var väldigt lik honom och bra på matte som han var.

Fina stunder

Men Wallnerska villa har gett upphov till några av hennes ljusaste minnen.

– Flera av mina absolut största stunder hände där, säger Marie.

Under uppväxten hade hon ingen kontakt med sin farmor i annat än brev och födelsedagspresenter. Farmodern hade vägrat att träffa Marie.

– Men så när hon var 90 år ville hon äntligen träffas, berättar Marie.

Marie reste från Uppsala med sin familj och farmodern från Stockholm för att träffas i Wallnerska villan.

– Det var ett fantastiskt möte. Det var som vi var två själar av samma sort. Vi var lika, vi målade, vi var kreativa och vi delade ett konstnärskap.

– Hon levde tills att hon var 100 år så det var tur. Men jag hade önskat att vi hade träffats tidigare.

Mycket känslor

Efter att ha sett avsnittet om Wallnerska villan i Det sitter i väggarna är det många tankar i omlopp. Sist hon såg insidan av huset var när Folkes fru gick bort 1994.

– Det är mycket blandade känslor efter jag såg programmet. Det är många väldigt fina minnen, i stort, jag fick uppleva det fantastiska huset, säger Marie.

I och med programmet funderar hon mycket över relationen med sin pappa och varför den blev som den blev.

– Jag hann aldrig lära känna honom som person.

Hon inser att det är lätt att vara efterklok men hon önskar att hon frågat mer när han levde.

– Det var inte så lätt med en man som har haft ett så långt avstånd till.

Huset är på många sätt en tidskapsel för Marie.

– Jag kommer väldigt väl ihåg vissa delar av huset som takmålningarna och det pampiga trapphuset. Trots att jag hade en otrevlig upplevelse där, säger Marie.

En av de största förändringarna som skett med huset är trädgården.

– Den kändes väldigt kal. Det var mer lummigt, som en skyddad oas. Det gick knappt att se ån utifrån, säger hon om hur det såg ut på hennes pappas tid.

I programmet beskrivs Folke som händig och det tycker Marie stämmer med hur han var. Han gjorde mycket av arbetet med huset själv, liksom de nya ägarna av Wallnerska villan.

– Det är roligt att se den nya familjen och att de är så intresserade, tycker Marie.