Samira Rahimi har fast anställning, inkomst, boende och barn som går i skolan. Trots det ska Migrationsdomstolen pröva om hennes familj ska utvisas till Afghanistan.
Den yngsta sonen Elias, som är född i Sverige kommer få sitt ärende prövat efter övriga familjen.
– Jag är jätteorolig och nervös för vad som ska hända, säger Samira Rahimi.
Utomhus faller höstregnet ned och vinden blåser starkt. I den nyinköpta trerumslägenheten bor Samira Rahimi tillsammans med sin man Ali Fayez Mohammed och sina tre söner. I hallen står omonterade möbler och ouppackade kartonger. Samira är i full igång med att hjälpa Ali med att montera ihop nya möbler till lägenheten. Hon vill gärna få i ordning innan det är dags för henne att föda sitt fjärde barn i december.
Framtiden för småbarnsfamiljen är mycket oviss.
Den 8 juli kom det ett brev från Migrationsverket – att familjen har fått avslag på att få stanna i Sverige. Det land som Samira och Ali har bott i hela sina vuxna liv, och det land som barnen har växt upp och går i skolan i.
Familjen har överklagat beslutet.
Migrationsverket har delat upp familjen i två ärenden. I det första ärendet ska Migrationsdomstolen bestämma om Samira, Ali och sönerna Javad och Abbas ska få stanna i Sverige, eller utvisas till Afghanistan. När det ärendet är beslutat ska de även fatta ett beslut om två-årige Elias, som är född i Sverige om han ska få stanna, eller utvisas till Afghanistan.
Beskedet från Migrationsverket har vänt upp och ned på familjens tillvaro.
– Det är mycket stressigt och jag känner mig ledsen hela tiden. Jag vill inte till Afghanistan. Jag och min familj kommer inte att få en bra framtid om vi ska utvisas dit. Alla som har tittat på nyheterna vet att talibanerna har tagit över. Barnen måste kanske till och med jobba för att hjälpa oss, säger Samira Rahimi.
Flydde från hedersförtryck
2015 flydde Samira och Ali till Sverige med sina två äldsta barn, som då var tre och två år gamla. Familjen bodde en kort period i Iran innan de tog sig till Sverige. De flydde undan hedersförtryck och talibanerna i Afghanistan, eftersom de tillhör en minoritetsgrupp.
Jag vill inte till Afghanistan. Jag och min familj kommer inte att få en bra framtid om vi ska utvisas dit
Redan när de kom till Sverige sökte familjen uppehållstillstånd, men utan framgång. Genom åren har familjen sökt uppehållstillstånd, men fått avslag.
När Samira lyckades få uppehållstillstånd under ett års tid passade hon på att utbilda sig till undersköterska.
– Jag läste först SFI och sedan studerade jag och har tagit min undersköterskeexamen. Jag har fast arbete och jobbar som personlig assistent i Kristinehamns kommun, berättar Samira Rahimi.
Vägen till att bli undersköterska var svår, eftersom Samira fick avslag på sitt uppehållstillstånd. När hon till slut fick det såg hon möjligheten att kunna skaffa sig en framtid i Sverige.
– Jag vill bo här och arbeta här. Jag trivs och om jag flyttar tillbaka Afghanistan får jag inte jobba där. Jag kan inte gå ut ensam och handla. I Afghanistan måste kvinnor ha en man, son eller en broder med sig. Kvinnor får inte gå ut själva, förklarar Samira.
Vill bidra till samhället
Sedan familjen flydde till Sverige har deras mål varit att få stanna och skapa en gemensam framtid i det land de beskriver att de känner trygghet och möjligheter.
– Vi vill klara oss så mycket som möjligt själva och arbeta här. Vi vill inte belasta det svenska samhället genom bidrag. Till en början fick vi hjälp från Migrationsverket, men det får vi inte idag. Jag försörjer min familj, säger Samira och tillägger:
– Eftersom Ali inte har fått något uppehållstillstånd har han inte heller haft möjligheten att utbilda sig och söka CSN. Han vill inget hellre än att jobba och bidra till det svenska samhället och drömmer om att gå i skolan och få lära sig mer svenska.
Barnen är oroliga
För de äldsta sönerna Javad och Abbas, som inte känner till något annat land än Sverige är det mycket oro och oförståelse varför de måste åka till Migrationsverket var tredje månad och förnya sina id-kort.
– Jag vet inga klasskamrater som gör det. När Migrationsverket frågar mig om mina föräldrar och hur väl de anpassat sig till Sverige tycker jag det är jobbigt, säger tioåriga Javad Fayez Mohammed.
Lillebrodern brukar få en klump i magen varje gång han åker med familjen till Migrationsverket.
Mitt hjärta rusar till varje gång jag får ett brev från dem
– Jag vill bo här i Sverige. Jag går i fotboll. Jag drömmer om att bli fotbollsproffs, om jag inte blir det vill jag bli målare eller snickare som min pappa vill jobba med, säger nioåriga Abbad Fayez Mohammed, och berättar att han spelar i IFK Kristinehamn.
Under alla de år som familjen har bott i Värmland har Annkatrine Sedin följt familjen, för henne kom beskedet från Migrationsverket som en kalldusch.
– Jag förstår inte hur Migrationsverket tänker. Samira har språket och fast jobb. Barnen går i skolan och hela familjen har anpassat sig till det svenska samhället, säger Annkatrine Sedin och tillägger:
– Vad mer krävs? Det är orimligt att vi inte tar tillvara på den här familjen som är en resurs. Sverige har en åldrande befolkning. Om Sverige ska utvisa alla som jobbar inom vården, som är yngre så kommer vi inte klara ekonomin.
”Känner maktlöshet”
Just nu har barnfamiljens liv hamnat på paus. Familjen är skräckslagna inför vad Migrationsdomstolen ska besluta.
– Mitt hjärta rusar till varje gång jag får ett brev från dem. Jag känner en maktlöshet och det jag kämpar för inte har gett något resultat. Jag känner mig också otillräcklig att jag inte började arbeta tillräckligt tidigt, säger Samira Ramhini och tittar ned.
Familjen vet inte vad mer de kan göra. I brev från Migrationsverket står det att ”barnen har visat god förmåga att anpassa sig till Sverige och Migrationsverket bedömer därmed att barnen har god förmåga att återanpassa sig till Afghanistan och samhället där, trots att de endast har vistas i landet under en kort period.”
Migrationsverket skriver även att ”familjens anpassning till det svenska samhället har inte varit särskilt ömmande.”
– Jag tycker Sverige borde ta hänsyn till Unicef:s barnkonvention, där de säger att barn har rätt till skola, boende mat och sjukvård. Det finns inte det på samma sätt i Afghanistan. Barnkonversationen säger också att barn har rätt att utvisas utan våld. Det kommer inte gå i Afghanistan, säger Samira.
Vi tillhör en folkgrupp där det pågår riktade attacker emot, där de bombar och spränger sjukhus och skolor
Familjen är även mycket orolig för deras ofödda barn kommer få för framtid i Afghanistan.
– Jag väntar en dotter och hon kommer inte få gå i skolan där. Vi tillhör en folkgrupp där det pågår riktade attacker emot, där de bombar och spränger sjukhus och skolor. Ingen av mina barn är födda i Afghanistan, säger Samira.
För väninnan Annkatrine Sedin är det obegripligt att familjen kan komma att utvisas.
– De äldsta sönerna har inga minnen därifrån. Pojkarnas liv kommer att vändas upp och ned fullständigt om de flyttar till Afghanistan. Familjen kommer inte ha några skyddsnät, säger hon.
Kämpat på
Annkatrine Sedin, som har arbetat med ensamkommande flyktingar, har sett på nära håll hur flyktingars liv har påverkas av Migrationsverkets beslut.
– Jag har träffat flera som riskerar utvisning. Samira har kämpat mer än någon annan jag känner. Hon har vågat satsat och utbildat sig. Jag förstår inte vad de menar att familjen inte är anpassade, säger Annkatrine Sedin och fortsätter:
– Jag har pratat med flera svenska vänner och de har svårt att förstå att det går till så här. Trots att man gör alla rätt och försöker anpassa sig och jobbar hårt, skaffar utbildning, fast arbete och bostad, så är det kört i alla fall.
Om några veckor ska familjen till Migrationsdomstolen i Göteborg och få reda på om de ska utvisas.
– Vi vill höra hemma här. Jag önskar bara att Migrationsverket kunde se hur mycket vi vill vara en del av den västerländska kulturen, avslutar Samira Rahimi och tittar ut genom fönstret där regnet fortfarande öser ned.