Ingemar Eliasson är lanthandlarpojken från Visnums-Kil som gick från att vara politiker till att bli landshövding.
När han trodde att han hade gjort det mesta ville kungen ha honom som sin närmaste rådgivare. Till en början var han tveksam till uppdraget innan han förstod att man inte säger nej till kungen.
Vid ett rött hus i Visnums-Kils står Ingemar Eliasson. Han har precis satt upp den svenska flaggan, då det närmar sig nationaldagen, en dag han har hållit i många tal under sina yrkesverksamma år.
Att Ingemar Eliasson skulle bli en framgångsrik politiker med diverse stora befattningar, landshövding och så småningom riksmarskalk, och kungens högra hand, var inget som han hade trott eller ens drömt om.
När Ingemar var liten beskriver han sig själv som blyg inför de personer han inte kände. Däremot har han alltid varit nyfiken på hur samhället ser ut och vad man kan göra för att påverka sin situation.
– Jag sa vad jag tyckte. Jag hade svårt att hålla med. Var det någon som sa en sak tänkte jag att det kanske var tvärt om. Jag ville ta reda på om det var så. När jag var barn ställde jag till med ganska mycket konflikter i familjen, för jag sa emot och var nog ganska besvärlig, konstaterar han.
Ingemar växte upp i en lanthandlarfamilj, som han beskriver som frisinnad och politiskt engagerad.
Fann kärleken
Skolan var viktig för honom. Han läste på realskola i Kristinehamn och handelsgymnasium i Karlstad. Sedan fortsatte han att studera till civilekonom vid Handelshögskolan i Stockholm 1963. Men innan han började studera i Stockholm fann han kärleken i sitt liv.
– Jag träffade min fru Karin i Missionskyrkans ungdomsarbete i Kristinehamn när jag var 21 år. Jag är fyra år äldre än hon. Jag fick vänta tills hon blev tillräckligt vuxen för att förstå att hon skulle välja mig. Det var nästan så hon neg för mig, berättar han.
Senare flyttade paret till Hallstahammars kommun och de gifte sig 1966. Där arbetade Ingemar som lärare i ekonomi i några år, men han var fortfarande politiskt engagerad.
1970 flyttade Ingemar tillbaka till Stockholm när han fick anställning på Folkpartiets riksdagskansli som utredningssekreterare.
När det blev regeringsskifte 1976 blev Ingemar statssekreterare i Arbetsmarknadsdepartementet. Några år senare blev han statsråd i samma departement.
– Jag brukar säga att jag började som utredningssekreterare men jag har aldrig kommit ur de spåren, för jag har varit den som har fått skriva mycket texter. Jag har fått ganska bra träning i det.
Valdes in till riksdagen
Från 1981 till 1982 var han också energiminister i en av Fälldin-regeringarna. 1982 förlorade regeringen valet och Socialdemokraterna vann. I samband med detta valdes Ingemar in i riksdagen och blev ordförande i socialutskottet.
– När jag kom in till riksdagen, så ville jag inte syssla med det jag hade ägnat mig åt i regeringen. Under de år som jag var ordförande i Socialutskottet, var det många intressanta frågor som avgjordes, som till exempel lagstadgades dödsbegreppet.
Dessutom stiftades det lagar om villkoren för fosterdiagnostik.
– För det som kallas för provrörsbefruktning (IVF), bestämdes bland annat att barn som kommer till på det sättet har rätt att sedan de fyllt 18 år, och få reda på vem deras biologiska far är, säger han och tillägger:
– Det var många etiska frågor som avhandlades då och som inte traditionell partipolitik hade sysslat med innan. Det var extra intressant.
De sista åren som Ingemar jobbade i riksdagen var från 1985 till 1990, då var han gruppledare i Folkpartiets riksdagsgrupp och ledamot av Utrikesutskottet.
– Jag har sysslat med i stort sett alla politiska frågor som man kan tänka sig. Men mest arbetsmarknad och ekonomi.
Blev landshövding
När Ingemar hade varit politiker i 20 år kände han att det var dags att göra något annat. När han fick förfrågan om att bli landshövding för andra gången svarade han ja.
– Första gången när jag fick frågan passade det inte. Andra gången jag fick förfrågan var alla barn i stort sett utflugna. Jag var fortfarande arbetssugen. Att bli landshövding i Värmland var det mest spännande jag kunde tänka mig.
Det var inte bara uppdraget på länsstyrelsen som lät intressant. Att få komma hem till Värmland lockade också.
– Det är något alldeles speciellt med Värmland. Jag har aldrig haft några politiska uppdrag i Värmland, så jag utgick ifrån att jag inte hade några politiska fiender, som jag var tvungen att beveka, säger han och tillägger:
– Å andra sidan var det ingen som bett mig komma hem. Det var ingen här som hade uppvaktat regeringen om att jag skulle bli landshövding. Men jag togs emot väldigt väl när jag kom hit. Jag återvände till många gamla vänner och fick många nya.
Som landshövding var Ingemar chef över länsstyrelsen i Värmland, som bland annat sysslar med frågor som rör näringsliv, jordbruk, fiske, miljövård och miljöskydd, kulturmiljö och vissa sociala frågor.
– Det är också mycket juridik som ska beslutas, eftersom länsstyrelsen är tillsynsmyndighet och besvärsinstans i åtskilliga ärenden. Jag är generalist, så jag tycker att uppdraget passade mig, säger han och tillägger:
– Ingen dag var den andra lik. Det hände alltid nya saker. Det var ständigt nya möten, föredrag och väldigt mycket resor i länet. Det roligaste var att få träffa folk.
Arbetslösheten under 1990-talet
I början av 1990-talet rådde det stor arbetslöshet i Sverige, bland annat på grund av den bankkris som inträffade då och förorsakade stora problem för företag och hushåll. Bakgrunden var att svenskarna hade levt över sina tillgångar under en lång följd av år. Till slut tvingades Riksbanken släppa svenska kronans värde mot andra valutor.
– Det ledde bland annat till att företag med utländska lån fick stora problem. Många gick i konkurs. Det drabbade även Värmland.
Men det var inte bara tuffa år som landshövding. Under 1990-talet var det mycket som hände på kulturfronten. Då kom Västanå teater, Rackstadmuseet och Lesjöfors museum till. Länsmuseet fick ny tillbyggnad och HageGården invigdes. Värmland Classic Festival gick av stapeln varje sensommar.
– Kulturdagarna i Sunne utökades, bojorten och Kristinehamns konstmuseum för att nämna några glädjande tilldragelse.
Tre viktiga beslut
Under sin tid som landshövding är det tre beslut som han anser var särskilt betydelsefulla och som haft långtgående betydelse för Värmlands utveckling.
– Det första var tillkomsten av en ny flygplats i länet. Annars hade flera större företag flyttat härifrån, eller dragit ned verksamheten. Det andra var investeringen i en ny kartongmaskin vid Skoghallsverken. Det var då Sveriges största industriinvestering, och gav arbete till många andra företag som var underleverantörer. Det tredje är uppgraderingen av högskolan i Karlstad till universitet.
Totalt var Ingemar landshövding i tolv år. Det är längre än vad man brukar. I dag får man inte vara chef på samma ställe inom statsförvaltningen i mer än nio år.
– Jag hade gärna fortsatt ett par år till för jag hade ännu inte nått pensionsåldern. Men det togs beslut i treårsperioder och då sa regeringen att det fick vara nog. Då ringde kungens närmaste rådgivare istället.
Den dåvarande riksmarskalken Gunnar Brodin ringde och begärde att få prata med Ingemar. Eftersom kungen skulle ha tag på en efterträdande till Brodin.
– Jag tänkte att det var hedrande att få ge råd om detta. Jag trodde inte att det var mig det gällde. När han frågade om jag ville bli riksmarskalk tänkte jag först nej. Jag ville inte gå in i ett nytt tungt uppdrag, säger han och fortsätter:
– Jag kom så småningom fram till att man nog inte kan säga nej till kungen. Dessutom är jag alldeles för nyfiken. Annars hade jag gått omkring hela livet och tänkt på det.
Ringde kungen
Ett nytt kapitel skulle börja i Ingemar och hans familjs liv. Men innan han svarade kung Carl XVI Gustaf ställde han honom en relevant fråga:
– Jag frågade rent ut om kungen verkligen tänkt igenom detta, för jag är ju före detta politiker. Det får inte finnas någon misstanke om att kungen tar politisk ställning. Kanske skulle min bakgrund som politiker riskera att kasta en sådan skugga över kungens verksamhet. Kungen svarade att ”landshövdingen har varit i karantän så länge att det ska väl gå bra.”
När det var dags att ta sig an det nya uppdraget som kungens närmaste rådgivare och chef för hela hovet – var det en ny utmaning som väntade.
– Det finns inte så mycket instruktioner. Det finns en hovstadga där man kan läsa översiktligt vad hovet och riksmarskalken ska göra, men i övrigt så får man känna sig fram och försöka tolka vad kungen och drottningen vill få gjort.
Dock finns det vissa likheter mellan att vara riksmarskalk och landshövding. Att vara landshövding innebär att representera staten i det län man är verksam. Och i många sammanhang ska man träffa folk. Det gäller även riksmarskalken, han ska hjälpa kungen att representera Sverige, men den stora skillnaden är att det är kungen som är värden.
Med de drygt 230 fastanställda och uppemot 600 visstidsanställningar vid hovet, som finns på alla de kungliga slotten i Sverige, var det mycket att lära sig att bli chef över.
– Att sätta sig in i allt till en början är som att lära sig att simma utan att ha gått i simskola. Det är bara att hoppa i vattnet och sprattla. Jag pratade med de som hade varit där tidigare. Jag läste på i lagar och förordningar och drog viss nytta av min politiska karriär. Men jag lärde mig arbetet på jobbet.
Traumatiska händelser
En av de första uppgifterna som Ingemar hade som riksmarskalk var att delta i minnesceremonier och att ställa in evenemang som var tänkt att ske med anledning av kungens firande av 30 år som statschef.
– Kungen skulle ha firat 30 år på tronen den 15 september 2003, men fyra dagar innan mördades Anna Lindh. Det var väldigt speciellt och det var ett trauma i hela riket och det var sorgligt i sig. Dessutom var det tråkigt att ställa in det som hade planerats under en längre period, men det var nödvändigt.
Ett år senare skedde tsunamin vid julhelgen 2004.
– Det var rader av minnesceremonier och mottagningar när omkomna anlände till Arlanda. Kungen och drottningen var ute och mötte och de gjorde besök hos familjer och på arbetsplatser. De var oerhört engagerade och aktiva.
Det 10 januari 2005 höll kungen sitt berömda tal om tsunamin till folket.
– Det var starkt tal. Kungen var personlig. Det gick rakt ut i tv. Han höll talet den dagen skolorna började igen och ett antal bänkar var tomma för barn som hade omkommit. Kungen lyckades formulera det som skulle sägas och han gjorde det med stor värdighet, säger han.
2010 slutade Ingemar arbeta som riksmarskalk. Mellan 2009 till 2018 var han kansler vid Kunglig Majestäts Orden. Det har gått mer än 30 år sedan Ingemar lämnade politiken.
– Som landshövding och riksmarskalk ska man hålla sig borta från all politik. Under många år har jag inte ansett mig kunna delta i diskussion som rört partipolitiska ämnen, men synpunkter har ofta bubblat inom mig.
Skrivit ny politisk bok
Nu när han släppt alla uppdrag har han tagit till orda. Hans oro för vad som hänt med Liberalerna som tidigare hette Folkpartiet fick honom att fatta pennan igen.
I våras släpptes boken – Brev till en ung liberal, där han har samlat brev till unga läsare som kan tänkas vara intresserade av Liberalernas politik.
– Alldeles för få unga engagerar sig i partipolitiken i dag. Det är nog ganska många unga som är politiskt intresserade och engagerade. Men de går inte in i de politiska partierna. Det är i partierna som man kan påverka vilka som hamnar på röstsedeln och kan bli valda, säger han och fortsätter:
– Det är ett hot mot vår parlamentariska demokrati att allt färre unga intresserar sig för partipolitik.
Hur tror du att det kommer att gå för Liberalerna i valet till hösten?
– Jag tror det fortfarande finns en chans att de hänger kvar i riksdagen och jag hoppas att de gör det. Jag oroar mig för att Sverigedemokraterna får för stort inflyttande i en ny borgerlig regering. Det borde inte heller Liberalerna gilla.
Vad har du för planer framöver?
– Jag får en del förfrågningar om att föreläsa. Jag får även en del frågor om att skriva artiklar. Jag skriver ganska mycket. Men jag vill också vara fri från alla fasta engagemang. Är man 83 så måste man acceptera att inte efterfrågad. Jag inser att jag har haft min tid.
Nu närmast ser Ingemar Eliasson fram emot en härlig sommar då bland annat äldsta barnbarnet ska gifta sig.
– Det är inte lika ofta som förr man hinner träffa barnbarnen, eftersom de äldre av dem studerar och bor på olika orter. Det är särskilt roligt när alla barnbarnen kommer hit till Holmen, alla älskar att vara här. Men vi träffas förstås hemma på Drottningholm också, avslutar han.