Johan Styrud på pappas gata

Under pandemin har han blivit något av en kändis. Som ordförande i Stockholms läkarförening figurerar Johan Styrud ofta i såväl spalterna som i tv.

I veckan som gick var han på visit i barndomsstaden Kristinehamn.

Johan Styrud föddes i Jönköping 1960. Hans pappa Josef var domare och flyttade runt en del i yngre år. 1966 gick flyttlasset till Kristinehamn efter en avstickare till Gällivare.

– Kristinehamn blev hemma för mig. Det var här jag gick i skolan och växte upp, säger Johan när vi ses över en kopp kaffe på Bageri Höghuset.

Johan hör dock till dem som fortfarande säger Ejes. Han suckar nostalgiskt åt att inredningen är den samma som när han växte upp. På fatet bredvid kaffekoppen ligger en semla.

– Det är en ”Strandmans-semla”, sådana finns inte att få tag på i Stockholm, ler han.

Efter att ha gjort lumpen i Eksjö hamnade han i Uppsala där han utbildade sig till läkare. Sedan har han varit verksam i Stockholmsområdet och i princip hela tiden på Danderyds sjukhus.

– Men vi gjorde ett par allvarliga försök att flytta till Värmland. Min fru, som är ekonom, fick i slutet av 90-talet ett jobb på ett företag i Karlstad, men då ville inte CSK ha mig, berättar han.

Några år senare, när Johan hade blivit docent, ändrade sig CSK, men då fanns det inget jobb åt frun. Så de blev kvar i Danderyd.

– Vi bor precis bakom sjukhuset och jag kan promenera till jobbet. Det är jättepraktiskt. Glömmer jag något på morgonen hinner jag kila hem och hämta det på lunchen.

Din far var domare, hade du några planer på att gå i hans fotspår och bli jurist?

– Nej, aldrig. Jag tycker inte att man ska ärva sin fars yrke.

Johan berättar att pappan var lagman vid Kristinehamns tingsrätt från 1979 till 1990, men att han fortsatte på deltid ända fram till 2000.

– Han var en hård, men rättvis domare. Han kunde vara riktigt elak om han märkte att någon ljög i rätten. Så vi passade oss noga för att ljuga hemma jag och min syster, säger Johan.

Du valde att bli kirurg, varför?

– Jag är ganska fingerfärdig av mig. Och det är fascinerande att så konkret kunna påverka att folk blir bättre.

Att han hamnade i ett bra arbetslag med duktiga arbetskamrater har också gjort sitt till att han blivit yrket trogen i 36 år. Han talar också om en teknisk utveckling som har hjälpt till att förändra yrket.

Hur är det, blir man darrhänt av kaffe?

– Ja det blir man, men som kirurg lär man sig knepen. Det går alltid att fuska lite, att lägga ner händerna mot såret lindrar darrningarna. Och man är mindre darrhänt på morgonen.

Under 15 år var Johan kärlkirurg, men efter en omorganisation inom dåvarande Stockholms landsting försvann all kärlkirurgi från Danderyds sjukhus.

– Men det passade mig bra för då började jag engagera mig fackligt i stället.

2015 blev Johan ordförande för Stockholms läkarförening med drygt 10 000 medlemmar. Han jobbar fackligt ungefär en tredjedel av sin arbetstid, mer vill han inte ha:

– Man får inte bli beroende av ett uppdrag. Man måste tycka att det är roligt.

En annan risk med heltid som facklig hade varit att han tappat all kontakt med yrket och inte kunnat gå tillbaka igen den dag uppdraget tar slut.

– Sedan tycker jag att det är en fördel att ta uppdraget sent i livet. Jag har inga barn som bor hemma och har den tid som behövs på kvällarna.

Det är genom rollen som fackordförande som Johan har fått utrymme i media. Det behövdes någon som gav röst åt hela vårdorganisationen och det föll på hans lott:

– Som fackordförande blir jag mer skyddad. Jag uttalar mig inte som en enskild läkare utan ger röst åt en hel organisation.

Och det är en kritisk röst han har använt. Coronapandemin gjorde att Stockholm hamnade i en dålig sits. Det var sportlovsfirande stockholmare som tog med sig smittan från Alperna.

– Region Stockholm hade ingen som helst beredskap och det fanns ingen som helst kunskap. Det var många gissningar i början.

Johan berättar att han har läst otroligt mycket om coronaviruset. Trots att det finns ganska mycket vetenskap om viruset finns det lite kunskap. Det är oftast mindre studier och lite hårddata.

– Nu börjar det komma ordentliga studier och gissningarna ersätts av kunskap.

Johan är kritisk till Folkhälsomyndighetens agerande under den första vågen. Han anser att man skulle ha tagit i med hårdhandskarna och stängt ner mycket mer än vad man gjorde.

– Om man hade gjort det tror jag att vi hade kunnat hålla nere dödstalen rejält. Vi hade en tydlig överdödlighet under den första vågen. Vi talar om ett hack i medellivslängden med ett år för män. Kvinnor klarade sig generellt sett bättre.

Vad var det som inte funkade under den första vågen?

– Ser man rent vårdmässigt så skulle vi ha satt in mer aggressiv vård, så som vi gjorde under den andra vågen.

Johan återkommer till beredskapsbristen. Att regionerna hade sämre lager slog jättehårt mot vården.

– Titta på Finland. Där hade man ett jättelager med vårdutrustning som gjorde att de klarade sig bättre, säger han.

I Sverige rådde även brist på intensivvårdsplatser, vilket ledde till att man, mer eller mindre i panik, byggde ut antalet platser. Något som gjorde att man tummade på kvaliteten, som slog tillbaka på vården.

– Bristen på vårdplatser gjorde att det uppstod en etisk stress kring vilka som skulle ges vård. Man gick ofta på födelseår. Vilket gjorde att en 70-årig maratonlöpare kunde gå före en 60-åring med urusel grundkondition.

En stor anledning till att Sverige klarade den andra vågen bättre kan enligt Johan ha berott på att Donald Trump drabbades av covid:

– Hans journal finns tillgänglig. Jag har läst den och han var riktigt, riktigt dålig. Han fick all tänkbar vård och fungerade som testpilot för en lång rad mediciner, som i de flesta fall inte fungerade.

Men erfarenheterna av ex-presidentens vård gav ändå läkarna mer kunskap.

Är pandemin det värsta du har upplevt som läkare?

– Utan tvekan. Det är minst tre läkare i Stockholm som har dött efter att ha smittats i tjänsten.

Har du själv smittats?

– Ja, jag låg nerbäddad en hel vecka runt julen 2020, svarar Johan.

Han säger att smittspridningen i vården hade kunnat vara ännu värre:

– Lyckligtvis dröjde det länge innan folk sökte vård. Så när de väl kom in i vårdapparaten hade de redan kommit förbi smittofasen. Men där såg vi ett trendbrott under den fjärde vågen, då kom folk tidigare.

Som en följd av pandemin har det uppstått en enorm vårdskuld. Johans känsla är att det har planat ut, men att man ännu inte har börjat beta av den.

– Akuta sjukdomar och cancer har ingen vårdskuld, men beträffande övrig vård tror jag att det tar minst två, tre år innan vi har kommit ikapp. Och än en gång är det bristen på vårdplatser som ställer till det.

Han skickar också med en liten brasklapp om att det kanske kan ta ännu längre tid eftersom det kan finnas ett mörkertal i vårdskulden. Det vill säga sådana som inte har brytt sig om att söka vård eftersom de har insett att de ändå inte skulle få någon tid.

– Sedan vet vi inte vad som händer om vi får en flyktingkris som en följd av Ukrainakriget. De har lägre vaccinationsgrad, men också andra sjukdomar som följer med, säger Johan.

Klarar vården de nya utmaningarna?

– Det bör vi göra, men vi ska vara medvetna om att det kommer att vara en fortsatt hög belastning. Jag ser en risk att många yngre väljer att yrkesväxla och lämna vården. I det läget får vi verkligen svårt att beta av vårdskulden.

Johan hoppas att de som bestämmer har fått upp ögonen för arbetsmiljön inom vården och att man inser vad som måste göras för att kunna behålla personalen.

Hur ser det ut med nyrekryteringar?

– Det är bra tryck på läkarutbildningarna så återväxten är bra. Däremot har vi en jättebrist på sjuksköterskor. Trycket på dem är för hårt så många hoppar av.

Att det skulle finnas ett systemfel inom vårdapparaten som gör att läkare premieras framför sjuksköterskor tror han inte. Johans teori är snarare att sjuksköterskorna hamnar i kläm i organisationen.

– Det måste in mer pengar i vården, så är det bara. Vi bör erbjuda sköterskorna kontinuerlig fortbildning så att de blir kvar, säger han.

Vi pratade tidigare om att du har blivit mediakändis, har du koll på hur ofta du har varit med i tv?

– Nej, men det har min fru. Hon har räknat ut att jag har blivit hämtad med taxi 85 gånger för att vara med i tv.

Är det nervöst att stå framför kamerorna?

– Jag var mindre nervös den 85:e gången än den första, svarar Johan med ett skratt.

Han berättar att han via läkarföreningen fick medieträning redan när han tillträdde sitt uppdrag. Något han med facit i hand är mycket tacksam för:

– Där drog de verkligen ner byxorna på mig. Men jag lärde mig väldigt mycket. Det handlar om att vara rak, ärlig och kortfattad. Man ska inte ge sig in i långa resonemang. Och man ska tänka på vilka signaler man skickar ut. Jag kan inte stå i tv och le om jag pratar om allvarliga saker.

Johan berättar att han ofta har fått frågorna en halvdag i förväg så att han ska vara förberedd med svaren. Men väl i studion har han fått helt andra frågor att svara på.

– Men där har journalisterna blivit snällare ju fler gånger jag har varit med, säger han.

Den här dagen är han i Kristinehamn för att hålla ett föredrag inför Humanistiska föreningen.

Hur ofta är du i Kristinehamn?

– Jag brukar vara här och se till mina föräldrars grav en gång om året. Sedan fortsätter vi ner till Sjötorp och därefter blir det opera på Läckö. Min fru är väldigt operaintresserad.

Johan berättar att de har ett sommarställe på Ljusterö, men att han gärna hade haft något närmare Kristinehamn.

– Mina föräldrar pratade ofta om att skaffa något vid Brattsand, men det blev aldrig av. Det är synd. Ljusterö är fint, men det kan inte mäta sig med Brattsand.

För även om han har tillbringat större delen av livet i Stockholm är han fortfarande värmlänning.

– Färjestad är laget i mitt hjärta, säger Johan Styrud.