Dubbla signaler om gruvor

Ledare
PUBLICERAD:
Området där guvan i Gallók/Kallak kan komma att ligga.
Foto: Paul Wennerholm/TT
Att regeringen beviljade en så kallad bearbetningskoncession i Kallak var efterlängtat, men faran för svensk gruvdrift är inte över.

Det är förstås ett viktigt besked att det till slut ges tillstånd för gruvdrift, då det knappast var ett säkert utfall. Hanteringen av fyndigheten i Kallak är symptomatisk för de problem som präglar tillståndsprocesserna för naturbruk i Sverige.

Begäran om koncession lämnades in redan 2013, alltså för snart nio år sedan. Efter många turer mellan Länsstyrelsen i Norrbotten och myndigheten Bergsstaten, hamnade ärendet på regeringens bord år 2017. Där det blev liggande fram tills nu. När Konstitutionsutskottet granskade ärendet i slutet av 2020 konstaterade det att regeringen under tre års tid inte vidtagit några synbara åtgärder alls. Beviljandet av koncessionen skickar alltså en signal om att det fortfarande går att bedriva gruvdrift i Sverige.

Signalen är dock långt ifrån entydig. Tillståndet kombineras nämligen med en unik kravlista på tolv punkter. I vanliga fall brukar sådana beslut ske utan villkor överhuvudtaget, antingen uppfyller ansökan kraven eller så gör den inte det. I detta fall är kraven dock ”många och omfattande”, vilket näringsminister Karl-Petter Thorwaldsson (S) entusiastiskt konstaterade är ett "historiskt beslut".

I sak är kraven knappast uppseendeväckande. Antingen skulle de behöva uppfyllas ändå vid miljöprövningar senare i processen, eller så rör de sådana ersättningar till och skydd för kringliggande samebyar som gruvföretaget redan frivilligt har förbundit sig att tillgodose. Men näringsministerns glada betonande av det unika och historiska i dessa krav skickar minst sagt dubbla signaler.

Särskilt märkligt är krav nummer tolv. Företaget måste vid ett nyttjande av koncessionen göra en så kallad djuppåverkansbedömning vars resultat ska skickas in till Unescos Världsarvscentrum för bedömning. Det är orimligt att ett FN-organ ska ges formellt inflytande över en svensk näringspolitisk fråga. Särskilt som Unesco redan har motsatt sig en gruva i Kallak.

Sammantaget är det alltså oklart om Kallakbeskedet på sikt faktiskt innebär goda nyheter för den svenska basnäringen. Det är olyckligt både för svensk ekonomi i stort liksom för den lokala utvecklingen i Jokkmokk, och ur hållbarhetssynpunkt. I Sverige ställer vi höga miljö- och arbetsmiljökrav och har företag som frivilligt tar eget socialt och miljömässigt ansvar. Det är goda skäl att främja svensk gruvdrift i stället för att förlita oss på länder med betydligt sämre regelverk.

Trots Thorwaldssons ord om att han älskar gruvor tycks regeringen främst älska nya regleringar. Med tanke på att Sveriges attraktivitet som gruvnation redan har fallit kraftigt i internationella rankningar, lär denna tvetydiga hantering av Kallakfyndigheten knappast öka intresset från seriösa investerare. Det bådar inte gott för svenskt välstånd.

Detta är en ledarartikel som uttrycker tidningens politiska linje.