Ingen tycker om att ha fel. Inte jag i alla fall. Så nu kommer det, erkännandet, jag hade fel.
Tonårsdottern tyckte att det var en helt lysande idé att gå upp före skolan och träna, hon hävdade att hon blev nästan olidligt pigg. Jag tyckte mest att hon blev extra olidlig, men så ska man tydligen inte säga till sina barn.
Hon tyckte att om hon lyckades hålla i och träna varje morgon innan skolan i två veckor borde hon belönas med en yogamatta eftersom nålfiltsmattan i källarbion som hon tränar styrketräning i var obekväm att träna på.
Det var då jag gjorde det, det stora misstaget. Jag sa: ”Jag slår vad om att du inte grejar det”.
Det var då jag gjorde det, det stora misstaget. Jag sa: ”Jag slår vad om att du inte grejar det”. Alla som träffat något av mina barn vet att de tyvärr svarar rätt bra på utmaningar. Hon betraktade det som en sådan.
Sagt och gjort, vi upprättade en överenskommelse, två veckors morgonträning skulle ge henne en yogamatta och en offentlig avbön om att jag har fel. Om hon inte skulle greja det skulle hon dammsuga hela huset.
Låt mig säga så här, hon dammsuger inte i onödan.
Så nu sitter jag här och funderar på var tusan man köper en yogamatta och hur mycket damm det kan ansamlas i ett genomsnittligt småhus?
Vän av ordning kanske tycker att jag är en synnerligen opedagogisk förälder, att man inte kan säga till sina barn att man tvivlar på deras förmåga.
Jag menar kanske inte att man konsekvent ska slå undan fötterna för sina barn, men lite sund kritisk inställning till sin egen förmåga är inte nödvändigtvis fel. Det är okej att misslyckas, det är okej att försöka även om man troligen inte kommer lyckas hela vägen. Och det är okej att ingå ett idiotiskt vad med sin förälder. Kanske. Det sista är jag inte helt säker på.
Men nu kommer det, sanningens minut. Det ni alla har väntat på, ett offentligt tillkännagivande: JAG HADE FEL, EMMY HADE RÄTT. Jag köper yogamattan på lunchen.