Fyra av tio svenskar ler oftare idag än vad de gjorde för ett år sedan. Det visar Smileindex, en Sifo-undersökning som genomförs på uppdrag av den medicinska hjälporganisationen Operation Smile Sverige.
Jag får då och då reklam för hjälporganisationer som opererar barn i tredje världen, barn som liksom jag föddes med en missbildning som gör att det kan vara svårt att äta och prata, som kan ge ett udda utseende eller ställa till det på andra sätt.
Läpp- käk- gomspalt. En fosterskada som drabbar många och för en del är orsaken till ett snett leende, eller talfel. En skada som kan göra det omöjligt att äta normalt.
"... sen avbröt hon mig med sitt underbara leende.”
Så sjöng Tomas Ledin. För ett leende kan vara alldeles underbart.
När jag föddes på Löwenströmska sjukhuset 1976 var Sverige världsledande inom barnkirurgi. Mina föräldrar lyckades tjata in mig i att få prova en ny operationsmetod som skulle minska riskerna för upprepade operationer och problem med tal och med att äta.
Jag blev ett av de barn som fick min operation på Karolinska sjukhuset och för det kommer jag alltid att vara tacksam.
Tacksam över att kunna äta, tacksam över att kunna prata. Tacksam trots att jag inte kan tryckutjämna ordentligt, att jag inte kunde fortsätta spela min älskade saxofon eftersom luften läckte upp till näsan.
Jag kan inte säga bokstäverna ”G” och ”K”, inte heller rullande ”R”. Men jag fejkar så bra att inte ens logopeder hör skillnaden. Ja, förutom ”R”, men jag är inte skåning så det är inget problem.
Jag har aldrig varit beroende av en hjälporganisation, av att rika människor i väst ska se en gullig bild på mig för att avgöra om jag ska få hjälp eller inte, om jag ska få chansen till ett normalt liv. Jag har fått det helt gratis.
Visst, jag ska inte sticka under stol med att det har funnits tillfällen och undersökningar som varit rätt smärtsamma. Och väldigt konstiga. Som när en läkare i Örebro ville se hur mycket luft som läckte när jag spelade saxofon och jag stod i ett undersökningsrum och försökte spela sax med snoret rinnande av bedövningsnässprayen och en slang kamera nerkörd genom ena näsborren samtidigt som läkare hejade och filmade (undrar vart den filmen tog vägen?).
”Kan du inte spela Värmlandsvisan”, tjoade läkaren entusiastiskt.
En del personer har gratulerat mig till att ”bara” ha gomspalt, en spalt som inte syns utanpå. Det man inte vet då är att det kan vara minst lika svårt att åtgärda, skadorna kan vara omfattande och leda till upprepade öroninflammationer och andra problem.
För mig har det gjort att jag fått så många öroninflammationer som spräckt trumhinnorna att hörseln är nedsatt på höger öra. Varje gång jag är förkyld är jag orolig för att förlora ytterligare lite hörsel.
Men oavsett hur bra eller dåligt jag hör förstår jag kraften i ett leende. Krokigt eller vitblänkande, tandlöst eller bara en ryckning i mungipan.
”Ett leende sker i ett ögonblick, men minnet av det kan finnas kvar en livstid.” Så sa Greta Garbo, och det hade hon alldeles rätt i.
I åldersgruppen 18-29 år är det nästan sex av tio som uppger att de ler mer nu än för ett år sedan. Det är också en grupp som haft tufft med isoleringen under pandemin. Jag hoppas att de får fortsätta att le ännu mer under våren.