Makten ska ligga hos riksdagen

Ledare
PUBLICERAD:
Samtidigt som riksdagen har börjat spela en avgörande roll i politiken på senare år saknar den egentlig makt. Ledamöterna slits mellan ett personligt förtroende från väljarna och kraven från partierna som sätter vallistorna, vilket leder till begränsat inflytande.

Frågan om riksdagsledamöternas roll lyftes nyligen då Aftonbladet skrev (6/10) om att den liberala riksdagsmannen Joar Forssell studerar till lärare på heltid. Forssell är inte ensam om att bedriva studier samtidigt med sitt riksdagsuppdrag. Skribenten Adam Danieli har funnit att de är så många som var tionde ledamot (Smedjan 23/7).

Huruvida sidouppdrag, såsom studier, är lämpliga eller ej beror i huvudsak på om ledamoten i övrigt sköter sitt uppdrag väl. Frågan är dock vad det innebär att sköta sitt uppdrag.

Riksdagens huvuduppgift är att stifta lag. Förslag till lagar kan läggas av regeringen eller av riksdagens ledamöter. När årets allmänna motionstid nyligen avslutades följdes det därför sedvanligt av sammanställningar om hur många motioner varje ledamot har skrivit (Dagen Opinion 5/10). Men sanningen är att motionerna nästan aldrig spelar någon roll.

Som moderaten Hanif Bali påpekat, bland annat på sin blogg (8/10 2016), avslås alla enskilda motioner i klump under ”övriga punkter”. De enda som överhuvudtaget behandlas är parti- och kommittémotioner från oppositionen. På så vis har ledamöternas främsta medel att utföra sitt lagstiftande uppdrag i praktiken slopats. I stället har de att rösta om regeringens propositioner.

Att de enskilda ledamöterna har litet inflytande brukar också visas då känsliga frågor behandlas. Då sätts stor press från partiledningarna på ledamöterna att rösta efter partilinjen och inte följa sitt eget samvete. Det är i viss mån förståeligt då de flesta väljare inte röstar på enskilda företrädare utan på partier som i sin tur utformar listorna.

I formell mening sitter dock ledamöterna på personliga mandat. Det är därför de inte behöver avgå om de lämnar sitt parti, eller ens om de blir uteslutna. Mandatet har också stärkts på senare år med möjligheten att kryssa kandidater. Samtidigt fortsätter partiledningar, och vanligen ledamöterna själva, att främst betrakta dem som partiernas företrädare – inte väljarnas.

Ledamöternas motstridiga roll har bidragit till de senaste årens politiska instabilitet. När regeringen inte längre har en säkrad majoritet borde makten åter hamnat hos folkets främsta företrädare. Men eftersom ledamöterna saknar reell möjlighet att själva få igenom förslag, och röstar efter partipiskan, har regeringen kunnat driva politik som riksdagens majoritet egentligen motsätter sig.

Inte mycket tyder på att regeringar inom överskådlig framtid kommer kunna räkna med egna majoriteter. Under tiden lär politiken fortsatt avgöras i riksdagen, vilket faktiskt är tanken med vår representativa demokrati. För att politiken bättre ska spegla medborgarnas åsikter bör därför riksdagsledamöternas mandat från väljarna förtydligas och deras makt stärkas.

Detta är en ledarartikel som uttrycker tidningens politiska linje.