Censur eller samexistens?

Insändare
PUBLICERAD:
Ulrika Sparres utställning heter Allt är bra, men allt är inte bra enligt insändareskribenten.
Foto: Magnus Carlsson
När jag läser Ulrika Sparres svar på att de boende i kommunen inte vill lyssna på hennes konstverk utan att ha ett val, med orden att det är censur, blir jag nästan full i skratt.

Att konst ska få ta plats i det offentliga rummet kan inte vara samma sak som att alla måste ta del av det. Speciellt inte om Sparre senare tänkte föreläsa om konst och demokrati.

Jag skrockade särskilt åt jämförelsen med att om det varit en tavla så skulle den vänts mot väggen. En tavla uppenbarar sig inte i mitt liv om jag inte går förbi den, den dyker inte upp i min välbehövliga sömn, den kommer inte plötsligt en dag hänga på min vägg om jag inte uttryckligen valt att hänga den där.

Det fina med demokrati är att den som är konstnär (och alla vi andra) får visa våra verk och ha våra åsikter, men också att vi ska komma överens och samexistera. Att då ställa sig upp och deklarera censur är löjeväckande.

Om verket ”Jag är störst” verkligen är tänkt att belysa jag-dyrkande i samhället så skulle jag ha trott att Sparre välkomnat en demokratisk process i det hela. Ulrika Sparre vill ha sitt verk oförändrat och i var kristinehamnares öra vare sig vi vill det eller inte.

Vi, boende i Kristinehamn vill inte det. Den demokratiska processen har haft sin gång. Hur sen diskussionen gått mellan konstnär och museum är egalt för oss övriga.

Nu läser jag att vi trots allt måste lyssna på detta en gång om dagen till mitten på september. Det känns mycket tråkigt att Kristinehamns konstmuseum inte tar de som bor i området, tillika de som står för notan, på allvar.

Ordningsbot – störande musik

Så här jobbar NKP med journalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.