Skolpersonalens vardag – kan inte hålla avstånd

Insändare
UPPDATERAD:
PUBLICERAD:
Insändarskribenten berättar om sin vardag inom skolans värld.
Foto: Kajsa Juslin
Jag öppnar dörren in till mitt jobb. En dörr jag älskar att kliva in igenom, en dörr som öppnas som ger mig glädje, energi, lite gråa hårstrån men framför allt känslan och tanken jag älskar mitt jobb.

Men på den senaste tiden har nya känslor dykt upp tillsammans med de gamla. Känslor som uppgivenhet, rädsla och trötthet. Samtidigt som denna dörren öppnas, stängs dörren till verkligheten, verkligheten som resten av samhället lever i. För genom dörren jag kliver in igenom finns det inte plats för rädsla, uppgivenhet och trötthet. Jag får stänga dörren och försöka glömma restriktioner, glömma rädslan för den pandemi som drabbat hela världen. För jag måste kunna sköta mitt jobb. Sköta mitt jobb i den verklighet som existerar där. Verkligheten som resten av världen lever i, den får inte plats där.

För i den verklighet vi lever i, går det inte att hålla alla de där restriktionerna samhället ber oss om.

Ni ska följa med mig under en dag i min verklighet. Kanske kan ni ge mig svar på hur man kan agera i dessa situationer. För att på ett bättre sätt kunna hålla de restriktionerna hela samhället ber oss om.

Det första jag gör är att kliva in genom den där dörren, med målet, tvätta händerna innan jag gör något annat. Jag kommer samtidigt som alla mina elever ska ut efter frukosten. I trappen möter jag mina elever. Jag hinner få sju kramar innan jag hinner in och tvätta mina händer. Spelar ingen roll hur många gånger vi påminner eleverna om att vi ska hålla avstånd och inte kramas. För i deras spontana glädje över att se dig på morgonen, så glöms det bort. Hur kan man på ett bra sätt ge eleverna en bra morgon, utan att de ska känna sig avisade från den där morgonkramen?

Jag kommer upp till mina kollegor, den ena kollegan är i full gång med att lösa en konflikt, en konflikt mellan elever som jag sedan ska ha i klassrummet. Inser på en gång, att jag behöver få reda hur läget är. Det är elever i alla rum, finns ingen stans att ta vägen för att få infon utan små öron som lyssnar. Så jag får ställa mig nära min kollega så hon kan delge mig informationen viskande i mitt öra. Dumt? Ja, hade jag något annat val? Nej.

Jag tackar för infon, kliver ut på min rastvakt, som jag redan är sen till och inser fan, jag hann inte tvätta mina händer. Men tänker. Jag hinner det sen!

Klockan ringer, och det är dags för första lektionen. Jag går in på toaletten för att tvätta mina händer. När jag precis ska sätta på kranen hör jag mitt namn skrikas i panik. Ett slagsmål i kapprummet har uppstått. Jag går dit, tar isär eleverna som är i full gång med att slå varandra. Där det slutar med två ledsna elever i min famn, som söker tröst och närhet.

Jag torkar tårarna från deras kinder och vi kliver in i klassrummet. Inser åter igen, fan tvätta händerna.

Jag hinner sprita mina händer, det svider. För det gör det efter ett tag med handsprit.

Eleverna startar dagen med infon om att de ska göra nationella prov under dagen. Jag placerar mig på en stol längst bak i klassrummet. Jag ser hur en elev drar på sig luvan över huvudet och smyger bort mot mig. Jag ser hur axlarna skakar, eleven ser mig i ögonen. Och orkar sedan inte hålla ihop längre. Eleven kryper upp i min famn. Hela eleven skakar, av panik, prestationsångest. Där sitter vi tillsammans i 20 minuter och bara andas. Eleven tittar mig i ögonen, säger tack. Jag torkar återigen bort tårarna som rullar sakta ner för kinden.

Dags för rast, under rasten hinner jag tvätta tre blodiga knän, fyra blodiga armbågar. Jag hinner även agera tröst åt två elever på fotbollsplan som blivit ledsna. Jag försökte få en ledsen elev att ställa sig upp och trösta på två meters avstånd. Men insåg rätt snabbt. Att så kan man inte göra. Känns väldigt elakt att stå två meter bort och ropa ställ dig upp, när barnet ligger där och gråter. Så avslutade det försöket på två sekunder.

När det ringer in hinner jag för första gången tvätta mina händer med tvål och vatten. Känner mig väldigt nöjd och tillfreds med detta.

Resten av skoldagen fortlöper på ungefär samma sätt. Med tårar som torkas, blodiga knän som ska plåstras om. Utan att hinna tvätta händerna ordentlig emellan.

Det är min verklighet på mitt jobb. Den stämmer inte överens med resten av samhällets verklighet.

För det är nog ingen vuxen människa som skulle vilja krama sju kollegor inom loppet av tre minuter, eller ha sina kollegor i knäet.

Eller tänk er tanken att sitta 80 kollegor i ett rum under kafferasten.

Vi får inte jobba hemma, framför allt inte vi som arbetar med barn i de yngre åldrarna.

Vi i skolan kan inte göra det resten av samhället ber oss om. Vi kan inte minska smittospridningen på bästa sätt.

Det vi däremot kan göra är, att alla andra kan gå till sina arbeten. Det är tack vare oss om vård- och omsorgspersonal kan komma till sina jobb. Att affärerna får ha sina medarbetare på plats. Att busschaufförerna kan fortsätta köra alla pendlare till sina arbeten.

Vi är viktiga. Vi behövs.

Vi går till jobbet, för att barnen i Sverige behöver oss. Utan skolan hade samhället stannat.

Varje dag, för varje barn öppnar vi våra famnar och delar ut kramar till de som behöver.

För när man är sju år, och gråter för att det kommer blod från ditt knä. Då duger inga jävla två meter till något.

Det vi skulle behöva höra däremot någon gång är ett helt vanligt litet tack.

Så till mina kollegor inom skolan. Tack!

Person i ”fel” fas

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.