Regeringen bör hörsamma Ernkrans varning

Insändare
PUBLICERAD:
Matilda Ernkrans, minister för högre utbildning och forskning (S).
Foto: Jonas Ekstromer
Högskoleminister Matilda Ernkrans (S) oroar sig i Ekots lördagsintervju (20/3) för forskningens oberoende vid ett maktskifte. Om målet är att skydda rikets lärosäten från politiskt inflytande bör hon dock i första hand se över sin egen politik.

Ernkrans försökte göra gällande att Moderaterna befinner sig på ”ett sluttande plan” mot politiskt styrd forskning. Detta eftersom partiets utbildningspolitiska talesperson, Kristina Axén Olin, i februari kontaktade Malmö universitet angående inriktningen på en av dess kurser. Agerandet var förvisso olämpligt, men det utgör skral bevisning mot ett parti som länge värnat maktdelning och fristående institutioner.

På grund av ”hot” som dessa har högskoleministern lagt fram en forskningsproposition för att stärka den fria forskningen. Ironiskt nog har just detta riktat fokus mot i hur hög grad den S-ledda regeringen redan styr forskningen.

Mest uppseendeväckande i propositionen är att skyddet för fri forskning kvalificeras med att den ska utgå från ”den värdegrund som gäller”. Formuleringen har alarmerat både forskare och politiker men är egentligen inget nytt. Vad som åsyftas är nämligen ”Den statliga värdegrunden”, en policy som Statskontoret publicerade 2019. Denna gäller redan för alla statsanställda, inklusive på universitet som ju är statliga myndigheter. Det är det verkliga problemet.

Den statliga värdegrunden är mer inriktad på hur handläggare på Försäkringskassan ska agera än på forskare. Därför ingår principer såsom ”objektivitet” samt ”effektivitet och service”. Propositionens förtydligande att policyns principer även gäller för lärosätena, inlemmar dessa i statsförvaltningen. Högskolor är inte längre en oas för fristående sanningssökande, utan myndigheter som alla andra – underställda regeringen.

Därför bör det inte förvåna att regeringen också försöker styra forskningen. I propositionen framgår att regeringen avser införa ”ändamålsenlig styrning” av universitet och högskolor. Denna ska vara mer fokuserad och lärosätesspecifik än i nuläget. Något som knappast lär ge friare tyglar.

Ett annat flitigt använt verktyg är forskningspengarna. Exempelvis har Vetenskapsrådet, den största statliga finansiären av forskning, instruktioner från regeringen att verka för att köns- och genusperspektiv inkluderas.

Matilda Ernkrans hävdar i lördagsintervjun att detta inte är ett problem eftersom det fortfarande är forskarna som väljer forskningsinriktning. Men sådana krav innebär definitionsmässigt att forskning utan dessa perspektiv har lägre chans att få pengar. Det lär även leda forskare att ändra inriktning för att öka sina chanser. Detta vet naturligtvis regeringen, annars skulle kraven inte ha införts.

Att främja forskning man själv tycker är viktig är precis vad politisk styrning går ut på. Ernkrans varnar för försök att ”vända och vrida på begreppet” men ”som faktiskt inte handlar om att stå upp för den akademiska friheten – utan precis tvärt om”. Bättre kan det knappast sägas.

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.