• idag
    19 sep
    13°
    • Vind
      2 m/s
    • Vindriktning
      NO
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • söndag
    20 sep
    14°
    • Vind
      5 m/s
    • Vindriktning
      SV
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • måndag
    21 sep
    17°
    • Vind
      6 m/s
    • Vindriktning
      SV
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • tisdag
    22 sep
    15°
    • Vind
      4 m/s
    • Vindriktning
      SV
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • onsdag
    23 sep
    17°
    • Vind
      3 m/s
    • Vindriktning
      SV
    • Nederbörd
      0.0 mm

Björn Nyström minns sitt 1960-tal

Krönikor
PUBLICERAD:
Den lilla friluftsteatern på språklägret i Cap d'Ail.
Foto: Björn Löss Nyström
För länge, länge sedan fanns det något som hette 1960-tal.
Det var då vi fyrtiotalister skulle vinna våra sporrar och upptäcka och förändra världen.
Framtiden, den med stort F, låg framför oss och syntes ljus och oändlig.

Varje generation är präglad av sin tid.

Vi 40-talister, vi som är så många och inte precis älskade av dem som är något yngre än vi, växte upp under efterkrigstiden, just i slagskuggan av mänsklighetens största självförvållade katastrof.

Mitt alldeles egna 60-tal passerade en brytpunkt 1963 då jag erövrade den vita mössan vid Kristinehamns högre allmänna läroverk.

– Så här allmänbildade blir ni aldrig mer, sa våra lärare, för snart fortsätter ni med studier som gör er till specialister på något område.

Efter tre veckor i sus och dus tog svenska armén hand om mig och många andra av mina generationskamrater.

I mitt fall betydde det A 9 och där ansågs jag inte vara allmänbildad, utan måste lära mig att stå, gå och vända mig och hälsa både höger och vänster.

– Stig upp ur gropen! kommenderade sergeanten när jag vänt mig åt höger och åt vänster så många gånger att fötterna grävt ner sig i gruset.

Så förgick somrarna -63 och -64, men efter ett läsår i Uppsala hägrade sommaren -65 som en period då jag äntligen skulle få bestämma över mig själv.

Av någon anledning hade jag fått för mig att jag borde förbättra min franska.

Detta var säkerligen behövligt – jag var ju realstudent och kunde mer om sinus och cosinus än om franska verb.

Till Paris bar det alltså av några dagar efter midsommar efter att först övervarat invigningen av Picassoskulpturen i snålblåst och iskallt duggregn.

En pojkdröm

En gammal pojkdröm förverkligades under invigningen.

Carl Nesjar – som ju hade stor del i att skulpturen hamnade i Kristinehamn – hade en norsk konstnärskollega vid namn Erik Hesselberg och denne kan nog anses har varit länken mellan Picasso och Nesjar.

Hesselberg var något av en äventyrare och han var en av de sex män som 1947 seglade över Stilla Havet på en balsaflotte, mest känt som Kon-Tikiexpeditionen.

Det var en stor ära för mig att få trycka den näve som hållit i flottens styråra.

Senare kom de båda norska konstnärerna att samarbeta när de assisterade Siri Derkert då hon dekorerade Östermalmstorgs t-banestation.

Bland det första jag gjorde i Paris var att besöka Moderna muséet, där jag hittade två målningar av Pablo Picasso.

Den ena föreställde ett kvinnoansikte som var ganska likt det som finns på ”vår” skulptur.

Som den urkristinehamnare jag är kunde jag inte låta bli att muttra för mig själv:

– En sån har vi allt en mycket bättre hemma.

Tre veckor i Paris gick fort och jag kände att det smakade mer.

Sydfrankrike

Sommaren -66 kom jag därför att bo fyra veckor i Cap d'Ail, en liten by i Sydfrankrike med cirka 5000 invånare, där jag skulle studera franska i ett språkläger.

Att ta sig dit med tåg tar sin tid med flera byten efter vägen, men efter vad jag förstår har det blivit ändå krångligare i dag.

Byn är närmsta granne med Monaco och där möttes vi av någon från språklägret.

– Jag kom till Monaco med rälsbuss låter som ett stilbrott, men är faktiskt sant.

I språklägret bodde drygt 600 ungdomar i små baracker. Nästan alla kom från västeuropeiska länder, men några amerikaner var också med och någon enstaka från Sydamerika. De flesta var nog i 20- till 25-årsåldern även om både äldre och yngre förekom.

Franska studerade vi några timmar varje dag, sedan fick vi någon liten läxa till dagen därpå och i övrigt badade vi i Medelhavet och umgicks med varandra.

Lägret låg på sluttningarna från Alpes-Maritimes och det enda tråkiga med det var, att när vi gick hem från badplatsen, var det brant uppförsbacke hela vägen och man var trött och svettig igen.

Alla måltider intogs i en stor hall som hade en vägg helt öppen. Ganska ofta var det dans eller annan underhållning där och andra kvällar satt vi bara och pratade med varandra. En kväll räknade jag ut att sju eller kanske åtta olika språk talats vid det bord jag suttit vid.

Det var ju ännu 1966 lite efterkrigsstämning, men vi kom fram till att vi alla tillhörde den första generation på mycket länge som inte ägnade sig åt att skjuta på varandra.

Värmlänning

I min lilla barack var jag ensam svensk och bodde tillsammans med två danskar, två tyskar och en gutt fra Oslo. Oslogutten och den ene tysken verkade ha kompisar på andra ställen i lägret men de båda danskarna, den andre tysken och jag blev ett litet gäng som hängde ihop mest hela tiden.

Efter någon vecka kom en av danskarna till mig och sa:

– Vi vet ju att du är svensk.

– Vad då, tänkte jag, ska jag stå till svars för freden i Roskilde eller vad menar han?

– Men vi har också förstått att det är något särskilt med det där att vara värmlänning, kom det sedan.

Ja, vad gör man inte för att sprida den värmländska filosofin över världen!

Under flera dagar vaknade vi till tonerna av Mozarts opera Cosi fan tutte.

Vår barack låg nämligen i närheten av den lilla friluftsteatern och där övade ett tyskt sällskap den kända Mozartoperan.

Orkestern kom från Lübeck, om jag minns rätt.

Fernand Léger-museet inte så långt från Cap d'Ail.
Foto: Björn Löss Nyström

En kväll framförde också sällskapet hela operan inför en entusiastisk publik.

Scenen var cirkelrund som en cirkusmanege och inte så stor.

En dag fick jag för mig att gå runt den eftersom jag var nyfiken, och ingen annan tycktes vilja gå i den en smula oländiga terrängen på baksidan.

Men just där som inga människor passerade i vardagsslag, fann jag en inskription i betongen:

”Je suis toujours avec vous à Cap d'Ail. Jean Cocteau (Jag är alltid med er i Cap d'Ail JC)

Att denne man måste vara en betydelsefull person stod genast klart.

Vilken anknytning han hade till Cap d'Ail och språklägret blev aldrig riktigt klarlagt, men kanske bottnade det i ett allmänt gillande av att så många från andra länder ville lära sig franska språket och kulturen.

Först många år senare slog jag upp honom i en uppslagsbok och förstod att han varit ett kulturellt universalsnille.

Han var författare, poet, dramatiker, konstnär och filmskapare, om man med ordboksmässig knapphet vill beskriva hans karriär.

För att få lite mer kött på dessa magra ben frågade jag Bengt Olson om han var bekant med honom.

Jo då, och till yttermera visso hade han varit Bengt behjälplig när det gällde att få nya uppdrag.

Cocteau var av en mycket äldre generation än Bengt och levde mellan åren 1889 och 1963.

Det framkom också att Cocteau var medlem av den franska akademien, som ju varit förebild för den svenska.

50 verk

Att Bengt Olson är den som har äran av att Picassos största skulptur kom att uppföras i Kristinehamn, är nog alla överens om.

Att han själv står på egna konstnärliga ben tycks inte vara lika känt.

Med över 50 små och stora verk uppförda i Frankrike bakom sig är han väl värd det omdöme han fick av professor emeritus Hans-Olov Boström som föreläste i Kristinehamn för cirka ett och ett halvt år sedan:

– Giganten bland Värmlands konstnärer!

Ett mera konkret bevis på detta fick också Bengt i oktober 2017 då han utnämndes till riddare av ordern Arts et Lettres, instiftad av det franska kulturministeriet.

Några svenskar som tidigare fått utmärkelsen är Birgit Nilsson, Astrid Lindgren och Ivar Lo-Johansson.

Inget dåligt gäng att hamna i!

Bengt har i en tidningsintervju sagt att han har haft tre lärare: Sin far, Endre Nemes i Göteborg och sedan i Frankrike Fernand Léger. Med det i bagaget blir det resultat.

Vistelsen i Cap d'Ail var också för mig en viktig knutpunkt i livet.

Någon virtuos i franska språket blev jag aldrig, men erfarenheten var viktig.

I dag verkar orten mest ha blivit en mycket påkostad samlingsplats för människor med tjocka plånböcker.

Redan tidigare hade en del kända personer slagit sig ner på orten.

Bland annat bodde här ett slag den engelske tidningskungen Lord Beaverbrook i vars villa sir Winston Churchill och hans hustru Lady Clementine firade guldbröllop 1958.

Om detta visste jag intet år 1966.

Björn Nyström har varit frilansande reporter för NKP i drygt 50 år.
Foto: Lena Edbom

Björn Löss Nyström

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.