Djupt inne i Ölmeskogen finns en gård full med hagar där islandshästar i alla färger går och betar gräs. Här bor Fia Johansson och hennes man med sina höns, katter och hästar.
De har ett turridningsstall där nästan vem som helst kan komma och rida i skogen. Backe upp och backe ner går stigarna och när hästen faller in i tölt, ja, då är magin komplett.
Paret köpte gården i Ölme 1997, men då hade de bara travhästar. Men så slog Fia Johansson en dag slag i saken och skaffade två islandshästar.
– Jag har alltid sagt att "när jag blir gammal så ska jag ha en islandshäst", så då tänkte jag, då skaffar jag väl mig det.
Men gammal var hon inte. Dock blev det början på det som idag är hennes heltidssysselsättning, nämligen att ta med ovana och vana ryttare ut i den värmländska vildmarken tillsammans med de små hästarna. 2003 började verksamheten på riktigt och sen dess har det rullat på.
Turerna varierar men de brukar vara mellan en till tre timmar. I de längre ingår fika.
Lycka på fyra ben
Vi drar också ut till skogs, jag på den crèmefärgade fuxen Fossbúi från Forsen, åtta år gammal. Hans namn är som de flesta islandshästars namn, isländskt och betyder "han som bor i forsen". På stadiga steg tar han mig upp i skogen, tryggt bakom fyraåringen Melkroka frá Melanstað, som är köpt ifrån Island.
Fossbúis steg är korta men mjuka och snart vänjer jag mig vid hans skritt. Fia hojtar instruktioner, och jag som ridit hela mitt liv tar ändå glatt emot dem, för tekniken är annorlunda med varje ny häst.
Solen skiner och fåglarna kvittrar.
– Vill du tölta? frågar Fia varpå jag tjoar:
– Ja!
Men tji fick jag. För Fossbúi börjar röra sig i en takt som gör att jag skumpar upp och ner som en liten kanin på en äng. Jag garvar till och Fia vänder sig bak:
– Släpp efter lite på händerna!
Och då händer magin. Plötsligt skumpar jag inte längre upp och ner utan flyter i det närmaste fram. Mjukt och fint töltar vi fram på den mjuka skogsvägen förbi alla träd och djur som ser oss. För nog är det så att man kan se ett och annat djur i skogen här.
– Rådjuren och älgarna brukar bara stå och titta på oss när man rider förbi. De bryr sig inte när man sitter på hästen. Och de är ju vana vid mig och min röst eftersom jag är i skogen och rider varje dag, säger hon.
Så kommer galoppbacken.
– Ställ dig bara upp i stigbyglarna så följer han med.
Gruset sprutar bakom Melkroka och jag kisar för att ingen sten ska träffa ögonen samtidigt som jag griper tag i Fossbúis tjocka man. Med kraftfulla språng bär han mig upp för backen och jag jublar inombords.
Kan se varg
På hemväg utbrister Fia:
– Ja, där står ett rådjur!
Till vänster om oss inne bland riset står en rödbrun hind som tittar på oss med stora svarta ögon. Blickstilla men lugnt står hon, nästan som hon frågar Fia hur läget är.
En tur på hästryggen genom MunkforsPå hemsidan står det att man kan se varg och lo här, stämmer det?
– Ja, jag har sett varg hur många gånger som helst. Inte lo, kanske. Men varg. Hästarna blir inte rädda, det är väl mer att de rycker till om vargen springer över vägen plötsligt. Vargen är ju räddare än oss. Men folk kan bli lite rädda om de ser den, det blir liksom mer verkligt då när de ser att den faktiskt finns i skogen.
Älgarna och rådjuren brukar hänga med hästarna i hagen och älgkorna föder sina kalvar intill hagarna som ligger upp mot den bergiga skogssluttning.
Tar det lugnt
Fyra personer är maxantalet för en tur, om det är nybörjare är maxgränsen tre.
– Vi tar det alltid i den takten som passar, säger Fia Johansson.
I verksamheten ingår fem hästar och ibland håller Fia Johansson ridlektioner.
Är det många återkommande som kommer hit?
– Ja, det är det. Många har ridit när de varit små men haft långa uppehåll. Så kommer de tillbaka med sitt barn eller barnbarn och testar igen. Eller om folk har sommarstugor här i kring och rider när de är på besök i den.
I början av coronapandemins utbrott så slutade folk att komma och rida. Men sen i början av maj har det blivit som vanligt igen.
– Jag tror att folk kände att det enda de kunde göra var att sitta inne i början men sen förstod de nog att man är ute med ridningen, ute i naturen och kan hålla avstånd till varandra.