• idag
    22 sep
    12°
    • Vind
      3 m/s
    • Vindriktning
      SV
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • onsdag
    23 sep
    17°
    • Vind
      3 m/s
    • Vindriktning
      S
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • torsdag
    24 sep
    17°
    • Vind
      4 m/s
    • Vindriktning
      SO
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • fredag
    25 sep
    16°
    • Vind
      3 m/s
    • Vindriktning
      O
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • lördag
    26 sep
    15°
    • Vind
      3 m/s
    • Vindriktning
      SV
    • Nederbörd
      0.0 mm

Våffeldagen är inte detsamma utan mormor

Krönikor
PUBLICERAD:
Det är något speciellt med nygräddade våfflor.
Foto: Nathalie Nordhström
Våffeldagen är här, länge leve våffeldagen!
Visst behöver vi temadagar som kan pigga upp och mätta magen, inte minst i dessa virus- och hemmasittartider.

Våffeldagen, eller vårfrudagen, det som egentligen är jungfru Marie bebådelsedag (i år firad den 22 mars), har sitt ursprung i bibelns berättelse om hur ängeln Gabriel berättar för jungfru Maria att hon är havande med jesusbarnet. Ett par tusen år senare har det kyrkliga firandet av detta glädjebud flyttat till närmaste söndag, men våffeldagen infaller alltid den 25 mars.

Trots att jag tycker väldigt mycket om våfflor så har jag egentligen aldrig ägnat själva våffeldagen någon större uppmärksamhet eftersom min namnsdag infaller bara några dagar tidigare, nämligen på vårdagjämningen den 20 mars.

I min familj har vi en rad egenheter, och en av de jag tycker bäst om och verkligen vill värna är den att vi är väldigt noga med att fira namnsdagar. Min mamma håller denna fana mycket högt, och är noga med att ringa och gratulera mig på namnsdagen om vi inte hinner ses. Hon ringer till och med och gratulerar mig på min ”andra namnsdag”. Jag känner ingen annan vars andranamn får större uppmärksamhet och tillbörlig uppvaktning. Tack för det, mamma.

Som barn etablerades traditionen tidigt att vi på min namnsdag skulle äta våfflor. Den traditionen blev för mig den definitiva slutpunkten på en lång och kall vinter. Våren började alltid med hemgräddade våfflor, sylt och grädde. Utan ett varmt våffelhjärta kändes det som att vintern inte hade slutat och att det var något viktigt som fattades.

Det hela var en procedur i sig, och under väldigt många år var mormor alltid med. En av mina favoritbilder på mormor föreställer en pigg 86-åring som kikar fram bakom en imponerande trave med nygräddade våfflor. Mamma gräddade alltid sina våfflor med ett i det närmaste antikt våffeljärn som, till skillnad från de nymodigheter som man kan köpa nuförtiden, bara gräddade en våffla åt gången. Men så blev de också otroligt tjocka, fina och jämna i kanterna.

I vuxen ålder har det blivit svårare att hålla traditionen vid liv. Kanske är det inte heller riktigt samma sak utan mormor.

Men våffeldag kan det väl egentligen vara när som helst. Det är en tröst till alla som inte känner att just den här dagen är rätt dag för att släpa fram ett våffeljärn. Kommer jag ut på ett våffelcafé så tackar jag förstås inte nej till en frasig, nygräddad våffla med sylt och grädde även om det är november eller juni, trots att jag misstänker att fusket med våffelmix är rätt så utbrett.

Ja, inte på Norrgården då förstås.

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.