Riksbanken har inget krut

Ledare
PUBLICERAD:
Ett skadligt experiment är över. Riksbanken höjer nu reporäntan – från minus till noll procent.

I drygt fem år har Riksbanken hållit fast vid minusräntan. Trots en glödande högkonjunktur. Men nu, när en avmattning av ekonomin kan skönjas, svarar Riksbanken med en höjning. Det agerandet går helt på tvärs med hur det är tänkt att fungera. Högkonjunkturer kan dämpas med högre räntor och lågkonjunkturer mildras med lägre räntor. Fast det fungerar inte när det redan är rekordbilligt att låna pengar.

Efter långa tider med låga räntor anpassar sig även låntagarna. Sakta minskas hushållens marginaler för räntehöjningar på bostadslånen. Och när tillräckligt många hushåll är i den situationen uppstår en inlåsningseffekt. Klarar de allra flesta låntagarna inte av höjda räntor blir det till slut svårt att höja den. Det är också ditåt vi verkar vara på väg, drivna av Riksbanken. Det svenska räntelandskapet genomgår på det sättet vad vi kan kalla en japanisering. Liknande tendenser syns även i andra västländer.

Vad består då japaniseringen av? Sedan mitten av 1990-talet har Japan haft en mycket låg styrränta. Hamnar även Sverige i den situationen betyder det att centralbanken inte längre har särskilt mycket krut att bränna vid en lågkonjunktur, eftersom räntevapnet inte kan användas för att stimulera ekonomin. Då blir i stället finanspolitiken allt viktigare. Makten balanseras på det sättet om, från Riksbanken till Regeringskansliet. Politiken får ett större ansvar, vilket den inte alltid förvaltar särskilt väl.

Hur har det då kunnat bli så här? Roten till det onda är Riksbankens inflationsmål, om två procent. Det målet är ett resultat av 70- och 80-talets kraftiga inflation, som ledde till krav på kraftiga löneökningar för att kompensera. De högre lönerna gjorde i sin tur att priserna stack iväg än mer. Det hela blev självförstärkande. Och för att råda bot på situationen infördes inflationsmålet.

Länge var inflationsmålet i stort framgångsrikt. Fram till att riksbankschef Stefan Ingves gav sig attan på att inflationen skulle ligga på just två procent. Det räckte inte att den låg lite under målet. I stället rullades det tunga artilleriet ut och minusränta infördes mitt i högkonjunkturen. I februari 2015 sänkte Ingves räntan till historiska minus 0,1 procent. Riksbanken borde snarare grundligt ha utvärderat om inflationsmålet är föråldrat.

När vi nu möter en trolig avmattning i ekonomin – eller i värsta fall en krasch – ligger kanske än mer ansvar än förr på hushållen. Det är också hushållen som drabbas allra hårdast av en nedgång, och i förlängningen den strategi Riksbanken har haft kring räntan.

När institutionerna har rustat ned inför lågkonjunkturen bör enskilda rusta upp. För att klara en ekonomisk nedgång är det egna sparandet centralt. Likväl som inställningen. När vintern är kommen gäller det att ha sparat i ladorna.

Detta är en ledarartikel som uttrycker tidningens politiska linje.