Kungligt anfall är bästa försvar

Ledare
PUBLICERAD:
Under riksmarskalk Fredrik Wersälls pressträff (7/10) poängterades det särskilt att det är H.M. Konungens eget beslut att begränsa antalet medlemmar av kungafamiljen som utför officiella uppdrag. Det är en nödvändig markering mot riksdagen.

I maj 2018 slöts en överenskommelse mellan alla partier utom Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna i riksdagens konstitutionsutskott, KU. En del av överenskommelsen gällde behovet av att begränsa vilka medlemmar av kungafamiljen som får representera kungahuset och i förlängningen Sverige.

Till saken hör att detta är en fråga som riksdagen inte har någon beslutanderätt över. Monarken styr Hovstaterna, en rätt som inte flyttades över till riksdagen i samband med den så kallade Torekovskompromissen och 1974 års regeringsform. Monarken fråntogs all formell politisk makt och riksdagen beslutar över successionsordningen och apanagets, det statliga anslaget till hovstaten, storlek. Men det är upp till kungen hur apanaget används. Vill han sprida ut det över alla kungafamiljens medlemmar och använda dem i kungahusets representativa verksamhet är det upp till monarken. Likasåväl kan han välja att enbart använda ett mindre antal. Men det är upp till honom.

Redan i fjol anfördes att den svenska kungafamiljen ska ha växt till groteska proportioner. Det var och är en kraftig överdrift. För tillfället är de 15 stycken. Det är precis att de får ihop till ett fotbollslag med avbytare. Ser man till tronföljden krymper antalet till tio. Ingetdera pekar på att det föreligger en risk att allmänhetens förtroende för kungafamiljen skulle vara i farozonen.

Ytterligare en fördel med det nuvarande systemet är att det är flexibelt. Om riksdagen ska välja vilka som äger representera Sverige blir uppdelningen statisk och personer som inte är lämpade för det kan närmast bli tvungna att göra det och vice versa. Riksdagen kan förstås införa ett system där alla medlemmar av kungahuset prövas individuellt men det skulle innebära en politisering av kungahuset som ska vara en samlande institution som står över snäva partipolitiska intressen. Kungahusets fristående ställning ska värnas, inte avvecklas.

Riksmarskalken påpekade upprepade gånger att kungens beslut inte är beroende av överenskommelsen i KU. Det är tvärtom något som har diskuterats i flera år inom kungafamiljen. Det är förmodligen sant. Men beslutet har likafullt nödvändiggjorts av riksdagens hot om att avveckla väsentliga delar av kungahusets självständighet. Nu är det politiska målet uppnått och saken bör därmed tillåtas vara utagerad.

Därmed bör fokus fästas på överenskommelsens övriga delar. Detta gäller framför allt förslaget att åter ta i bruk det offentliga belöningssystemet med ordnar, medaljer och andra nationella symboler. Det är effektiva och fina sätt att belöna riktigt goda insatser för samhället. Det har gått nära ett och ett halvt år sedan överenskommelsen men ännu har ingen utredning tillsatts för att förverkliga dessa delar av den. Kungens beslut ökar pressen på regeringen.

Detta är en ledarartikel som uttrycker tidningens politiska linje.