Erika "Rejka" Jonsson är en färgstark profil i det värmländska musiklivet. Nu är hon aktuell som sångare i gruppen In Silence.
Om man säger "Hej, det är Erika" snabbt och på Kristinehamnsdialekt, låter det som att man svarar "Hej, det är Rejka". Det var så hon fick sitt smeknamn. Många tror att hon har Isländsk eller finskt påbrå, att det är där ifrån namnet härrör. Men Erika "Rejka" Jonsson är född och uppvuxen i Kristinehamn som hon sedan några år bytt mot Karlstad. Vi möts upp på Stora torget vid Ivar Johnssons Fredsmonumentet, statyn med kvinnan som bryter svärdet med foten fast vilande på soldatens huvud. Rejka ger intrycket av att vara väl rustad. Väpnad mot rastlöshet. Det lyser igenom i det mesta hon säger oavsett rör det vardag, musik eller hårfärg.
– Jag tröttnar fort på det vardagliga, förklarar hon.
– De där fyrkantiga ramarna vi ska hålla oss innanför, nja, jag vill gärna se vad som finns på andra sidan hela tiden.
Hon har hunnit med att bo på flera platser, både i Sverige och utomlands. Under en period arbetade hon på en radiostation i Grekland.
– Där arbetade jag som tekniker. Väldigt kul men livsfarligt eftersom all teknik som hade med el att göra var uråldrig. Jag fick lära mig att inte vara el-rädd, fortsätter hon och skrattar.
– Jag var dyngrädd för el och fick hålla på med trasiga kablar hela dagarna, det var inte optimalt. Men å andra sidan är det inte optimalt att vara metalsångare och rädd för el heller.
Hon berättar om en slimegrön kassettbandspelare som hon fick i present som tvååring. Det finns en bild där hon med ett operauttryck i ansiktet kramar om den där bandspelaren och någonstans där och då blev musiken en självklarhet för henne. Hon minns en tidig konsert då hon som femåring sjöng Marias sång i kyrkan.
– Från ballader till musikal, techno och hårdrock - jag lyssnar på allt. För mig handlar det om låtar, sällan album. En låt fastnar jag för om jag känner att det ger mig någonting. En känsla, det kan vara en bra text eller ett sväng. Något som fängslar mitt själsliga inre, det sista säger hon med skämtsam röst för att inte verka för pretentiös.
"Istället för psykolog"
Hon har bland annat gått Nordiska rockmusiklinjen på Geijerskolan i Ransäter och sjungit i otaliga körsammanhang.
– Min pappa är musiker, han spelar trummor i partybandet Sugarboys. De kör hårdrockscovers, mycket Whitesnake och Dio. Så den musiken har jag växt upp med. Och en hel del blues. Mamma är också hårdrockare. Musiken är liksom min gåva i livet.
In Silence spelar modern melodisk metal. Rejka Jonsson har ett finger med i det mesta rörande bandets låtar.
– Jo, men så är det nog. Alla texter och sångmelodier gör jag. Låttexterna skriver jag i stället för att gå till en psykolog, det är ett bra sätt att få utlopp för det jag känner och tänker. Som en slags självhjälp. Där tror jag vi fångar många lyssnare, folk kan känna igen sig.
Det är inte alltid utifrån egna upplevelser hon skriver, det kan handla om en vän eller en bekant lika gärna.
– Musiken blir ett sätt att hantera livet på, ett verktyg. Musik är bra till mycket, bra att ha inte minst när man dammsuger! Då brukar jag lyssna på något riktigt brutalt för att dammsuga är det värsta jag vet.
Hon nämner det kanadensiska metalbandet Unleach the Archers som en inspiration. Med bandet In Silence har hon hittills släppt några singlar, en ny väntar i slutet på juni. Tolv låtar ligger klara för release under året och en ny video släpps i samband med konserten på Sweden Rock Festival. En av de släppta låtarna – One for all – beskriver hon som en anti-mobbinglåt.
– Den kom till väldigt spontant, vi skulle egentligen jobba med en annan låt. Mobbing är bland det värsta som finns, låten är ett statement från vår sida, säger hon rappt och visar upp ett rosa gummiband hon har runt handleden.
– Vi stödjer de här fina människorna som jobbar med de här frågorna, säger hon och läser texten på armbandet högt.
– Metalheads agains bullying. Det är en organisation som vi samarbetar med.
Flera av medlemmarna i bandet har egna erfarenheter av mobbing.
– Oh ja. Det förekommer även mobbing i vuxen ålder. Det har varit mycket för de flesta av oss. För mig har det där alltid runnit av mig, men jag har under uppväxten ofta fått stötta kompisar som mått dåligt. I skolan var jag kamratstödjare.
Hektisk vecka
Till en början spelade Rejka Jonsson bas och hon spelar både gitarr och piano "när ingen ser på". Men det är sången som är absolut viktigast för henne. På senare tid har hon börjat lära sig den speciella growl-tekniken, där vrålet ska bottna i magen för att inte slita sönder stämbanden.
– Melodierna är väldigt viktiga för mig. Oavsett om de spelas på bas eller gitarr eller om de sjungs.
Det är en hektisk vecka för henne. Vid sidan av musiken arbetar hon som personlig assistent och spelningen på Sweden Rock beskriver hon som ovärderlig för bandet.
– Där känns väldigt stort. Större än jag riktigt fattat. Vi är vana att spela på ställen där det kommer max hundra pers. Det här är något annat.
Om du ser till era låtar, vad är det som kännetecknar just er musik?
– Budskapet. Stå upp för dig själv. Ta ingen skit. Vem tror du att du är som gör så här mot mig? Jag är starkare än du. Det är ofta saker kring sånt som jag skriver om. Vi har en tvist på vår metal, vi har en bredd. Men om jag ska säga något mer specifikt för bandet så är det nog texterna.
– Love and metal, det är det viktigaste. Det försöker vi alltid sprida till folk i alla sammanhang. Det finns för mycket hat i världen.