Marknaden som förvandlade hela staden till ett värdshus

Varje vrå av staden hyrdes ut till köpmän och marknadsbesökare. Skolbarnen skolkade i uppåt en månad för att feja och skura inför den stora marknaden. Den som inte känner till Fastingens historia, känner inte till Kristinehamn.

Första gången Fastingen nämns är i en skattebok från 1503. Från början hölls den på Tingvalla i Karlstad, men 1689 förflyttades den till Kristinehamn, där den hölls en gång om året fram till 1902, när stadsfullmäktige begärde att den skulle upphöra.

Under perioden 1730-1850 ägde Fastingen betydelse inte bara för Kristinehamn utan för hela riket. Man tackade hellre nej till bröllop och begravningar än uteblev från Fastingen.

Hit kom mäktiga handelsmän från Göteborg för att göra upp om lån till bruksägarna mot säkerhet i det järn som skulle produceras. Från Järnkontoret i Stockholm skickades ett ombud till Fastingen för att hjälpa behövande bruksidkare med pengar så de inte sålde sitt järn till underpris.

Här sattes då världspriset för järn och åtskilliga bolagsstämmor förlades till Fastingsdagarna.

Mycket pengar

Det omsattes åtskilligt med pengar under dessa dagar och Wermlands Provincialbank förlade sin verksamhet till Kristinehamn så länge som Fastingen pågick. Men det var också en mycket god inkomstkälla för staden i form av hyror för marknadsstånd och tullar. För att inte tala om alla extrainkomster för stadens invånare som hyrde ut rum och sängplatser och ordnade enkla serveringar.

I boken Kristinehamn med omnejd från 1942 beskrivs hur staden såg ut under Fastingmarknadens storhetstid:

”De större gårdarna i staden voro byggda i två våningar. Andra våningen var anordnad snarlikt en gästgifvaregård – en lång förstuga efter gårdssidan och därifrån ingång till numrerade enkelrum eller dubbletter. Hela denna våning var afsedd till uthyrning under Fastings marknad.”

"Åtta dagar måste räcka!“

Till förberedelserna för Fastingen hörde bland annat att ställa i ordning infartsvägar och gator, men även staketen runt staden skulle putsas upp och lagas. Vid Södertull och Norrtull kontrollerades nämligen hölassen noggrant och madammer med omfångsrika kjolar visiterades.

Antalet Fastingsdagar varierade en hel del under de dryga 200 åren som marknaden hölls. Från starten och fram till cirka 1750 verkar antalet dagar ha varit åtta. Därefter förlängdes Fastingen med några dagar i flera omgångar för att i slutet av 1700-talet pågå i hela 16 dagar.

Men alla var inte nöjda med att marknaden pågick så länge och att förberedelserna tog sådan tid. Till slut kom en tillrättavisning från Domkapitlet:

“Det är otillständigt att lärare och elever vid härvarande skola varit borta från skolan trettio dagar under marknaden. Detta oskick har pågått i flera år. Åtta dagar måste räcka!”

Den främsta orsaken till förlängning uppges ha varit svårigheter för många hitresande att hinna fram till marknadens start. Tjällossning och snöhinder satte bokstavligt talat käppar i hjulen.

Vid häftiga snöfall hände det att borgarna beordrades ut för att skotta – och ibland även trampa – vägar och marknadsplatsen fria från snö. Man utsåg även särskilda svinvaktare som hade till uppgift att se till så inga grisar var lösa på gator och marknadsplatser, eftersom grisarna även vintertid vistades utomhus.

Myllrande marknad

Hur Fastingen annonserades ut är inte helt klarlagt, men en del uppgifter talar om kungörelse från predikstolen. Helt klart är det dock att redan från början inleddes marknaden med att en trumslagare gick gata upp och gata ner och ”slog in” Fastingen. Ingen handel fick ske innan dess.

Marknaden förlades på båda torgen, men särskilt på och omkring Södra torget. Ståndsplatser numrerades och värderades olika beroende på placeringen. Vid flera tillfällen uppstod tvister om man inte fick tillbaka sin sedan flera år hyrda ståndsplats. Och mitt i myllret fanns förstås ett stort antal ficktjuvar.

Man skiljde även på vad som fick saluföras på olika platser: ”inga hantverkares stånd böra ställas bland köpmansstånden”.

Ett arrangemang som Fastingen drog naturligtvis även till sig olika artister och underhållare som visade upp sina konster. Under marknaden förekom därför en hel del uppträdanden av både teatergrupper, akrobater och kringvandrande musiker.

Det finns exempel på att det krävdes att de som ville uppträda under Fastingen skulle avsätta en dagsinkomst till stadens fattiga för att få tillstånd att visa sina konster.

Mat och dryck serverades på ett flertal ställen, och många kvinnor fick tillstånd att ha kaffeservering och ha tillfälligt bageri för ”pepparkakor, smörbakelser och smörmunkar”. Pepparkakorna, så kallade “fastingharar”, kom att utmärka sig som marknadens stora souvenir.

Minskad ekonomisk betydelse

Sedan mitten av 1800-talet började Fastingen förlora i ekonomisk betydelse, trots att den fortfarande var en stor folkfest. 1865 behandlades ett förslag om inskränkning av antalet marknader och marknadsterminer. Det beslöts att bibehålla Fastingen men slopa januari- och oktobermarknaden.

De förbättrade kommunikationerna och den industriella utvecklingen bidrog säkerligen till det minskade intresset. Stadsfullmäktige anhöll redan 1891 hos Kommerskollegium att få minska antalet marknadsdagar till tre och 1902 begärde man att Fastingen slopades från och med 1903.

Under första hälften av 1900-talet hade alltså Kristinehamn bara de traditionella vår- och höstmarknaderna.

Men 1968 beslöt sig fem personer, med nöjespappan Pelle Nilsson i spetsen, för att försöka återuppliva Fastingen i en modern form. Mycket underhållning och uppträdanden skulle det bli.

1973 tog Kiwanis Club över ansvaret för den moderna Fastingen, och höll i arangemanget till och med 2017. Sedan tog Kristinehamns evenemangs- och aktivitetsförening över.

I sin nuvarande form genomförs alltid Fastingen sista helgen i maj och i regel under tre dagar med start på torsdagen och slut på lördagsnatten.

Källa: ”Kristinehamns historia del 3”, Näverluren Nr 2/2012 och Kiwanis Club arkiv.