I Sverige har vi haft religionsfrihet sedan 1951. Vi har på relativt kort tid gått från att vara ett land där religionen var ett tvång på så sätt att man skulle döpa sina barn, de förväntades konfirmeras, man skulle vara gift och den dagen man skulle begravas var det en självklarhet att den saken förrättades av en präst. Man förväntades kunna sin bibel i valda delar och förhördes med jämna mellanrum av prästen i så kallade husförhör och man förväntades sitta i kyrkbänken på söndagarna. Nu lever vi i ett samhälle där kristendomen i mångt och mycket lever kvar med våra kristna traditioner som jul och påsk. Människor är inga flitiga kyrkobesökare, förekomsten av dop och konfirmationer minskar, människor lämnar kyrkan och den dagen vi dör kan vi få ha en okristen begravning om vi så önskar.
Frihet är alltid det bästa och jag värderar den högt. Men på samma sätt som vi i denna kontext menar religionsfriheten som möjligheten att välja bort religion måste vi beakta att den även ger utrymmet att välja att vara religiös.
Efter SVT:s debattprogram häromkvällen rörande huruvida flickor i grundskolan ska tvingas att ta av sig sin slöja fick jag många tankar.
När min son var liten bestämde jag och min dåvarande sambo att vi ville lära honom att be "Gud som haver". Vi läste barnens bibel för honom och vi satte honom på en kristen förskola. Idag är han tretton år och sjunger i kyrkans körer, går på Kyrkans unga, ska konfirmeras nästa år och är döpt.
Precis som att vi föräldrar väljer att introducera våra barn för övriga saker vi tror är bra som mat vi gillar, litteratur vi tycker om, idrott vi har erfarenhet av, musik och kultur vi uppskattar och resmål vi älskar valde vi att skicka med honom något av det vi värderar högst nämligen vår religion och vår tro.
Har vi genom detta utfört ett övergrepp på honom?
Är de val han gör nu som trettonåring resultatet av att vi utfört en själslig misshandel på honom?
Vi lever i ett samhälle där unga människor utsätts för stora påfrestningar. Unga flickor tvingas att förhålla sig till porrens ideal. Det är inte ovanligt att flickor i mellanstadiet känner sig annorlunda om de inte bär stringtrosor. De börjar tidigt fundera i tankebanor om att förstora sina bröst. Den psykiska ohälsan är stor bland unga flickor i frågor relaterat till utseende, sexualitet och förväntningar.
Vi vet att tonårsaborterna är vanligt förekommande och det är inget konstigt med sexualdebuter tidigt i åldrarna.
Samtidigt vill vi moralisera kring att bärandet av slöja innebär ett sexualiserande av flickor. Vi sätter oss som vanligt på höga hästar och tror oss veta saker om andras uppfattningar som vi inte har någon uppfattning om. Dessutom gör vi det utifrån ett synsätt där vi tror oss vara bättre. Som att våra tonåringar och flickor skulle vara undantagna att leva i en sexualiserad kontext.
Det är också intressant att de som framför dessa åsikter oftast är personer för vilka religionen och tron inte har någon som helst betydelse. Att det dessutom är personer som i övrigt företräder så kallade bruna åsikter är inte ovanligt.
Det är inget ovanligt att barn och tonåringar bär ett kors i ett halsband. När jag gick i skolan fanns det barn som tillhörde Jehovas vittnen vilka inte åt blodpudding eller var med vid aktiviteter kopplade till det kristna julfirandet. Vi har nu judiska och muslimska barn i skolan som inte äter gris.
Kanske vi ska införa ett förbud för barn att bära ett kors runt halsen. Vi kanske ska börja tvinga barn till familjer som tillhör Jehovas vittnen att gå luciatåg och tvångsmata dem med blodpudding. De muslimska barnen kanske ska bli serverade en skinksmörgås på första advent och ha kravet på sig att äta upp den.
Nej, kom ihåg att precis som religionsfriheten innebär din frihet att kunna avstå religion innebär den också allas rätt att få välja att vara religiös. Precis som att barn i många andra sammanhang vill göra som sina föräldrar finns det de som väljer att göra så även när det gäller tro och religion. Det är inte annorlunda om man är muslim, kristen, buddhist eller hindu.
Vi ska vara stolta över vår religionsfrihet!
Martin Frisk