Få tillgång till plus - endast 1 krona första månaden

Tio år med Arvid

PUBLICERAD:

I dag är det ett litet, men ack så viktigt jubileum för mig. Det är tio år sedan sambon väckte mig och berättade att vi skulle åka in till BB. Varpå jag yrvaket undrade “varför då?” Svaret visade sig vara en liten gosse som fick namnet Arvid.

Jag skrev en krönika medan vi var i väntans tider och en andra krönika någon vecka efter tillökningen. Sedan dess har det inte blivit så värst många rader om honom. Jag skrev visserligen en krönika för något år sedan om Arvids förmåga att leverera minnesvärda citat, men det är nog den enda.

Livsnjutaren i egen hög person.

Ändå finns det så mycket man skulle ha velat skriva om. Alla små mirakel och underverk som barn är med om under sin uppväxt. De första stegen (fångades på film!), första ordet, första pottbesöket utan föräldrarnas hjälp, första natten utan blöja, lära sig cykla och så vidare. Sådana där saker som vi alla har gjort och upplevt, men som är något alldeles extra när det är ens barn. Och då särskilt när det är den förstfödde eller som i det här fallet den enfödde.

Så vad är det att berätta om egentligen?

Däremot skulle jag ha kunnat skriva en lång och känslosam krönika om oron när han skulle opereras för sin hydrocefalus. Läkarna förklarade att det betydde vattenskalle på svenska, en åkomma som drabbar ungefär ett av tusen barn. Det är enkelt åtgärdat genom att man opererar in en shunt. Men säg till ett par nervösa småbarnsföräldrar att de ska in och operera i hjärnan på deras barn så får du se hur enkelt de tycker att det är.

Jag skrev aldrig krönikan. Det var liksom inte min sak att berätta hur som helst. Vissa föräldrar är väldigt frikostiga med vad de berättar om sina barn, men jag tycker att barnets bästa går före min egen vilja att berätta. Därför stämde jag av med Arvid innan jag skrev krönikan om hans citat och jag frågade faktiskt den här gången också.

Vetgirig och allmänbildad är två andra adjektiv som bra beskriver honom.

I dag fyller han som sagt tio år. Han har alltid varit en älskvärd och empatisk person. Redan när han satt i barnvagnen kunde han visa oro när andra barn grät i närheten. Det var som om att han undrade vad det var för fel på dem. Varför mådde inte de lika bra som han?

Han är en omtyckt och social kille. I skolan kan han leka med vem som helst och han nämns ofta som en bra kompis. Vetgirig och allmänbildad är två andra adjektiv som bra beskriver honom. Förra helgen förfasades han över att ingen i hans innebandylag, inte ens tränarna, visste vem Magnus Johansson är. Trumpetaren som vi hade konserter med den helgen och som vi skulle äta lunch tillsammans med mellan Arvids innebandymatch och konserten i Broängskyrkan.

Trots att Arvid är tio år kan jag ännu komma på mig själv att stå och titta på honom när han sover. Och bara tänka “vad fin han är - min son”. Men det är väl det som är att vara förälder?